Stort och smått

En sån där dag som man bara vill ska vara över. Redan efter ett svimfärdigt träningspass imorse kände jag att den här dagen aldrig riktigt skulle återhämta sig. Ett starkt blodsockerfall följt av ett tappert försök att få energin tillbaka har resulterat i ett tomt kylskåp och ångest fortfarande ingen energi.

Som på beställning verkar min minsta känna av min svaghet och testar både sina och mina gränser om och om och om igen. Hon lyckas nå upp överallt och river ner. Hon får tag i min fasad och sliter den i marken. Jag brister och gråter. När jag lyckats samla mig genom att sysselsätta mig med sysslor slår tröttheten till och minsta motgång gör att jag börjar om med händerna för ansiktet.

De stora känner lyckligtvis också av läget och ibland undrar jag hur man orkar ha små barn utan stora!

Hur barn blir till

Och så kom även vi till barnfrågan. Jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg varken när eller hur men jag vill minnas att jag redan tidigt i vår relation gjorde klart att ska det bli några barn så får det bli snart eller inte alls.
Ett svårt beslut att fatta med någon man nyss träffat kan jag förstå men när han stod där på knä framför mig antog jag att han köpt mina argument.
Att han ansåg mitt JA som ett bevis på hans, att vänta, skulle komma att bli lite av vår första kris.

Men det skulle dröja till efter både bröllop och bröllopsresa innan det kom på tal igen. Vi hade ett tufft första år som Herr och Fru Andersson, jag ska inte sticka under stolen med det. Men vi löste det tillsammans och resultatet av allt försoningssex var att få meddela min äldsta dotter på hennes födelsedag att hon skulle få det hon önskade sig allra mest, ett syskon.

Ett par månader senare drogs presenten in, det gick inte vägen. Oense eller inte om föräldrarollen var perfekt för oss just då så blev vi så glada när vi fick veta att vi väntade dig. Mitt då hittills enda, enbart positiva, graviditetsbesked.
Det blev inget litet syskon till mina stora barn den gången och i rädslan av att det skulle hända igen backade min man. Jag däremot körde på som en bulldozer och över kördes det lilla hopp som återstod.

Det tog månader och inget hände. Jag bestämde mig för att skaffa något annat att älska och vårda och resultatet av det var att jag fann mig en ny partner. Den andra föräldern till min nypåhittade bebis var min syster och nu skulle vi köpa en restaurang.

Vi fick nys om en lokal. Det var förresten  inte EN lokal, utan DEN lokalen. Vi ritade och räknade på ombyggnader samtidigt som vi la upp en hållbar plan för både ekonomi, personal och tillstånd. När sponsorerna var klara och kvällen innan mötet med fastighetsägaren kom så kände jag att det var något som inte stämde. Jag gick igenom alla papper igen. Allt är klart, sa jag till mig själv. Men i magen växte klumpen.

Klumpen gjordes i Prag några veckor tidigare. På en resa fylld av alkohol och bus. Där vi hämtar inspiration till den blivande restaurangmenyn och där vi bestämt att vi skulle vänta med barn.

Ett stort plus följt av ett FAN OCKSÅ och det blev ingen krog den gången, men det blev en Lola!

Nu ska hon bli storasyster och sen hoppas jag att jag är nöjd på den fronten. Frågar ni min man säger han att det är sista ...

Sömnlös med längtan efter vardag

Om du tänker dig alla ställningar man kan få till i en säng, och då menar jag inte heta sådana som osar sex, utan de du desperat försöker med när sömnen vägrar infinna sig!

Vi är samlade hela familjen hos min mamma för att fira mormor på 90 års dagen. Redan efter frukost idag lämnar vi barnaskaran och åker vidare på vuxen fest i Göteborg. Det blev en kort visit här tillsammans, kort och intensiv. På måndag plockar vi barnen här igen och åker hem. 

Jag är trött på semester nu, jag vill ha vardag igen. Rutiner och balans fattas mig även om jag aldrig haft så lågt blodtryck som nu. Det jag inte saknar är att han ska jobba igen, men såhär vill jag inte ha det jämt heller. Jag skulle kunna byta alla upplägg mot vårt. Semester ensam och vardag ihop.
Helgerna för mig själv och veckodagarna tillsammans. Vad som helst.

Men det var inget av ovanstående som fick mig att sova vaken inatt och trassla in mig i täcket fler gånger än jag kan räkna till. Vi blev osams igår, inte han och jag, då hade vi sett till att somna som vänner. Min andra relation som är minst lika stark men där den andra parten i duon är minst lika envis som jag och även en aning långsint. I ett bråk ger jag mig direkt efter, när det är ur mig är det över, jag fattar att det inte är så för alla.

Det handlade om uppfostran och föräldraskap, som det så ofta gör två morsor emellan. Jag försöker stå på hennes sida oavsett men det är svårt när hon inte står där själv. Jag vill hjälpa men blir frustrerad över att inte kunna och att inte heller vara en förebild av att uppfostra döttrar, snarare ett varnande exempel ibland.
Det var inget stor grej och vi kommer såklart att reda ut det, så som bästa vänner gör. Men fram till den kramen som bekräftar förlåtelsen går jag på nålar och andas tunga moln av rök.