Vi ska bli sex

Hösten hade knappt tagit fart och jag räknade på fingrarna. September, Oktober, November. Jag fortsatte matcha månaderna med antalet fingrar på mina händer, alla utom ett. När nio fingrar pekade uppåt var jag på den månad då bebisen skulle komma. Jag hade inte testat ännu men jag kände i hela kroppen att jag var gravid. En dag sen på det och jag var säker.

Att jag de kommande månaderna vid samma tid ska vara lika säker som då vet jag inte ännu. Att jag gång på gång ska chockas över besvikelsen och att min kropp ska, på ännu ett plan, bli min fiende i kampen om lycka. Jag vet ingenting och timmarna innan jag gör testet är alltid de bästa. I huvudet är jag med barn men i kroppen inte, det är dock det sämsta resultatet.

Då jag tror mig vara gravid tror jag mig även ha cravings. Just den gången är det bakelser som lockar. Gräddiga, söta och feta. Jag måste ha Napoleonbakelser, säger jag till min man som inte är sen på att haka på en onyttighet. De fastnar ju inte på honom utan blir till en magruta till, inte en rumpa till som på mig!
Jag gör testet först för att kunna fira sen. Vi äter inga bakelser den dagen, inte månaden efter heller eller följande efter den.

Däremot kommer dagen då tårtkartongen knuten med rött sidenband står mitt på köksbordet. De höga ljusen är tända och i våra finaste champagneglas bubblar det av alkoholfritt. Barnen vet redan och de som förstår har både gråten och skratten i halsen. De söker min blick lite för ofta och de ler av lyckan över att kunna hålla en hemlighet. Han har varit borta i tio dagar och de senaste sex har jag vetat om livet som växer i min mage.

Han ser frågande på mig och drar sakta i bandet som löser upp den stora rosetten. Meningen "Va gott med bakelser" får min äldsta dotter att titta mig i ögonen och ljuda med läpparna "Du sa ju att han skulle fatta". När mina tårar trillar gör polletten det också och snart rinner det för alla i familjens kinder, av lycka.

Lola påminner oss snart om att det faktiskt ska ätas upp också ...

Ta mig i handen

Det börjar sjunka in nu. Av och an hela veckan har jag glömt bort att jag faktiskt är gravid och jag hoppas det kommer fortsätta så. För alla ni som tror att det här kommer bli en dans på rosor -blogg från och med nu har aldrig haft så fel. Jag vill ha ett barn till, de nio månader innan som kommer på köpet är bara nödvändigt ont. Dock känns det så mycket mer verkligt nu när min man vet om det också, även om han var långt ifrån den första som fick veta.
 
Jag kan känna lite rädsla över att detta nu kommer att förvandlas till en gravid -blogg. Det kommer vara en stor del av min vardag och mitt liv men långt ifrån allt. Slå mig med en kommentar om det blir för mycket.
 
Enligt alla "första dag på sista mensen" test så befinner jag mig i vecka 6, det betyder kort sagt att det är sjukt tidigt. De flesta håller inne med sin graviditet fram till vecka 12 då risken för missfall är störst de första tre månaderna. Jag hade inte ens hållt inne med det de olidligt långa fem dagarna som passerade mellan testet och igår, om det inte vore för att min man inte kunnat få veta innan.

Skulle det inte gå hela vägen så får ni ta mig i handen och följa med mig i sorgen också.

Vi lyckades, igen

Det är lördag morgon, tidigt. Adventsstjärnan i rummet utanför lurar mig om morgon. Jag vrider mig några varv i sängen innan jag kliver upp. Bredvid mig ligger min minsta dotter och sussar. Gråt i natten har fått mig att hämta henne in till mig. Att det är mina tårar och inte hennes har jag glömt redan.
Jag är tre dagar sen och för första gången på ett halvt år känner jag inte av någon graviditet. Alla de månader som passerat då vi försökt har jag blivit skengravid på en kvart och jag har varit så säker man kan bli utan att veta att man har fel.
 
Nu ligger testet på hyllan och stirrar på mig. Gör det bara, tänker jag högt. Kissa på det, ta smällen att inte vara på smällen, gå och lägg dig och när du vaknar igen har spänningarna släppt och mensen kommer, precis som den alltid gjort efter ett negativt test.
 
Om några timmar har jag ett inbokat träningapass och efter det kommer tjejerna hit för en heldag. Jag har planer för dagen, tänker jag och tar ett djupt andetag. Luften håller sig kvar och jag vågar inte andas ut. Jag känner syret sprida sig i kroppen som sakta vaknar till liv. Jag spänner alla muskler i min kropp. Jag känner mig stark. Idag kan jag ta en motgång, ett nedderlag och en förlust.
 
Den lilla stickan färgas rosa av strålen och snabbt kan jag urskilja ett streck, ETT streck. Med kraft kastar jag testet i handfatet och låter huvudet vila i mina händer. Hur kan det vara så svårt att få det man redan vet bekräftat?
 
När jag samlat mig en aning fryser jag och längtar tillbaka till sängen. Jag lägger stickan på kanten av handfatet och tvättar händerna tills vattnet blir så varmt att det känns som is mot huden. Det svider, långt in i själen. Men vänta, testet ser inte längre ut som det gjorde när jag slängde det ifrån mig minuterna tidigare. Det har bildats ett streck till, ett strack som korsar det andra, likt ett plus.
 
Väl tillbaka i sängen kryper jag tätt intill den lilla kroppen som jag och min man skapat tillsammans. Något liknande har vi gjort igen. Jag kysser hennes rosiga kind och viskar i hennen öra:
- "Du ska bli storasyster!"
 
Nu börjar den riktiga utmaningen. att hålla käft tills på torsdag när Per kommer hem.
 


Det här inlägget är tidsinställt tills nu så vid det här laget vet han också. Hur jag berättade det och vilken reaktion det resulterade i delar jag med er snarast.