Jag Kan Själv

En måndag-till-fredag måndag hade varit jobbig nog, idag är det en måndag-till-torsdag måndag, torsdag nästa vecka! Det är så hårt och ledsamt att jag knappt kan ta i det, känns nästan overkligt. Helgen sa bara poff, som de flesta helger försvann den bara. Som en enda lite längre dag småckfull med måsten där det tråkigaste/viktigaste hinns med och de roliga/spontana inte prioriteras. Vi snubblade på mållinjen när det kom till barnvakt om kvällen och fick istället välja att spendera ett par stressiga timmar utan de små i varuhus och med att transportera hem en ny säng till dem. Såklart jätte kul att vi hittade en sån där våningssäng som vi velat ha till dem. Såklart toppen att vi fick hem den i den egna bilen och att den nu står där den ska med nya madrasser och rena sängkläder. Såklart förutsägbart att vi inte skulle lägga våra röster på oss själva den dagen, utan på barnen.
Vi hann ju ändå med en kaffe på IKEA...
 
Från dag till dag och timme till timme svänger min vilja att vara tillgänglig som mamma. När jag känner att jag bara skiter i mig själv och ger mig hän till barnen mår alla bäst, jag också för ingen gnäller. Men ibland känner jag mig som en trottsig tonåring som bara måste stå och stampa med foten och visa att jag faktiskt också har en röst, ett tycke och ett tänk. Jag vill verkligen få gå på toaletten ifred, borsta mina egna tänder helst också med min egna tandborste som inte har kört ett varv runt badrumsgolvet innan. Jag vill då verkligen både brygga och hälla upp mitt kaffe själv, jag kan själv, jag behöver inte hjälp av en treåring att mäta skopor och av en ettåring att gräva i kaffesumpet från förragången. Jag vill ta ett och annat steg framåt i livet utan en unge på höften, en i handen, en som segar bakom och en som springer i förväg. Jag Kan Själv.
 
Men de har ärvt min envisa sida och de besitter förmågan att gnälla i falsett så jag ger upp.
Den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp.
Jag förlorar!

Krigare som vunnit

Hemmet doftar av rengöringsmedel och färska blommor. Champagnen ligger på kylning och inköpslistan för middagen är avbockad. Det här är första fredagen då jag har flashbacks från de år som passerat när vi levt och han arbetat såhär. Jag är tillbaka till att räkna timmarna och minuterna tills han kommer innanför dörren och jag nästan får hålla för öronen då ungarna skriker i falsett av förtjusning. Jag älskar det här. Även om dagen redan från första flackande blicken till sista räknade minuten alltid är upp eller ner, himmel eller helvete. Jag är så labil, fragil och på helspänn dessa dagar men dalarna då jag vill skjuta mig i huvudet är värda rusen av lycka och längtan efter att vi snart är enade. Vi är krigare som vunnit och hittat hem igen. Det är inte mycket som slår den känslan!
 
Om veckans alla andra (mindre sköna) känslor är värda denna kan jag inte svara på men just nu ska jag njuta av pirret i min kropp, närheten som snart omsluter mig och ansvaret som lyfts av mina axlar. Jag kommer att flyga fram.

Pinsamheter

Om det var den positiva inställningen imorse eller faktumet att jag valde att åka och shoppa med mina vänner istället för att sitta hemma och peppa mig själv vet jag inte, men en bra dag har det i alla fall varit och det var ju egentligen mitt slutgiltiga mål! Uppdrag utfört!
 
Då yngsta barnet skolas in på förskola denna vecka går hon ganska korta dagar, andra barnet får ju såklart gå längre men idag orkade jag inte gå fram och tillbaka. På vägen hem från förskolan passerar vi min systerdotters förskoleklass och passar på att plocka upp henne för lek med sina kusiner hemma i vår lägenhet. Min äldsta dotter har en kompis hemma och min son har två. Åtta barn totalt sysselsätter sig på olika nivå och i olika rum. Ibland skriks det och smälls i någon dörr men oftast så skrattar de högt så det ekar mellan väggarna.
 
Jag minns när jag var i den åldern och tog hem kompisar, vilka blandade känslor jag hade över det. Hur jag tänkte och hur jag mådde kring dessa besök var så olika. Att jag alltid var lugn över att det var fint hemma hos oss, städat och fräscht liksom. Hur jag visste att det fanns något mellis om någon var hungrig och att jag hade en egen dörr att stänga om vi ville vara ifred.
Men det var inte bara trygghet som befann sig bakom den ständigt olåsta dörren till vårt hus. Klumpen i magen fanns alltid där även om han sällan var hemma vid den tiden. Men om han nu var hemma, vilket humör skulle han vara på? Skulle jag få en puss och en kram och ett "Hur har du haft det idag?" eller skulle han vända bort blicken, låssas att jag inte fanns, att mitt hej inte bekom honom. Eller ännu värre, skulle han skämma ut mig inför min kompis? (Inte genom att vara allmänt föräldra-pinsam utan med flit, så uppenbart att även kompisen förstod att det var avsiktligt, vilket i sin tur fick honom att framstå som en ännu större idiot och därför blev ÄNNU mer pinsamt för mig, att ha en elak farsa liksom)
 
Mina barn känner knappast någon trygghet i att det finns färska frallor som ligger och svalnar på någon plåt och att det i kylen väntar ett dussin pålägg som faller alla i smaken. Nä, när det kommer till mat kan de nog skämmas lite runt middagsbordet när den som stannar för att äta ser på maten men inte förstår vad de är för någonting. Ibland skrattar de åt våra middagar och ofta får jag höra att "det inte är någon maträtt", bara massa olika mat och såser och röror. Om det är vad de skäms över så är jag nöjd. Ibland kan jag nog även ha lite för få kläder på mig, sånt är ju också lite pinsamt.
Imorgon tror jag att jag ska fråga dem om det är något mer...