Känslostorm

Klockan är strax efter åtta på kvällen och jag sätter Lola i vagnen för att gå och handla middag på ICA. Försommarkvällen luktar av grillat och det hugger i mitt bröst av att andas in den ljuvliga doften. Minnena av grillkvällar med vänner och familj, eller bara vi två med en engångsgrill, kniper tag om mitt hjärta och kramar det för hårt. Det känns som att jag är den enda i hela världen som inte har sällskap av ett glatt gäng som firar sommarens första dag. Jag går ensam med mitt yngsta barn och min gravidmage för att köpa något snabbt att slänga i oss. Jag lyckades skjuta på det hela eftermiddagen men tillslut blev min hunger, och mina tankar på att Lola skulle få flingor till middag, outhärdlig.
 
Jag känner inte alls av lika mycket pollen längre och det gör mig glad, men jag nyser fortfarande hela tiden och varje gång sprutar snoret rakt ut. Så även denna gång och hela min axel är kladdig när jag går in i mataffären.
Lola sitter snällt i vagnen med en alldeles för stor nalle nedtryckt i knät, hon är nybadad och lockig i håret. Hon är det vackraste jag någonsin har sett och bara jag närmar mig hennes blå ögon med min blick så vattnas den. Det är kärlek så det gör ont.
 
Jag slänger ner det nödvändigaste och en snabb middag. Jag skulle absolut kunnat ta något nyttigare, jag är egentligen ändå inte sugen på något, men jag orkar inte tänka och det ger mig ångest. Jag borde ta hand om mig själv bättre nu som gravid, för mig handlar det inte om att unna sig för jag kan ändå inte njuta så jag lurar mig själv när jag tror så. Jag ser på klockan och känner stressen, min äldsta dotter ska mötas med en påse "sovaöver-saker" snart.
 
Mannen framför mig i kassan är så snygg att jag blir nervös. När jag reflekterar över min känsla rodnar jag. Kassörskan önskar mig en fortsatt trevlig helg och låter så vänlig på rösten att jag börjar gråta. Det slår en varm vind mot mig när dörrarna öppnas på vägen ut, det är en av mina bästa känslor, när det är varmare ute än inne. Jag vill skrika rakt ut av förtjusning. Mitt barn i vagnen ler mot mig och jag ömmar för henne, så liten och så beroende av mig - stackarn. Kvällssolen bländar mig och jag vänder mitt ansikte mot den, med slutna ögon låter jag den värma mig. I trappan på väg upp med vagnen är känslan av stress tillbaka och tyngden på allt jag bär på ger mig smärta. Jag möter ett litet barn med en äldre kvinna, mormor eller farmor antar jag och tänker på mina barns mormor. Jag saknar henne både som mormor och som mamma. Tankarna flyter fram i tiden då mina barn kanske saknar mig så som jag saknar dem idag. Jag lyckas andas tillbaka det värsta men när hans röst når mitt öra i luren så gråter jag konstant, under de två minuters telefontid vi hann med.



Svaghet

Skolans sportlov innebär sovmorgon vilket ger mig nya barn. Utvilade, pigga och efter en lugn start på dagen är de båda sitt bästa jag. Jag passar på att njuta för snart är vi tillbaka med väckarklockan igen. Timmarna till de kommer hem från fritids är många och långa men sedan tickar det på bra. Jag saknar honom lika hysteriskt idag men känner ändå en klen tröst i att det "bara" är en vecka kvar.

Graviditeten glömmer jag bort med jämna mellanrum. Det gör mig inget då det kan vara ett av de värsta tillstånd jag vet. Jag vill kunna njuta, känna mig vacker och unik och med en sån där aura alla pratar om. Om mig osar det fisar och det enda som lyser om mig är min feta hy.
Jag känner mig inte det minsta fin och ju mer jag försöker, desto värre blir känslan. Med smink och fina kläder som ändå inte sitter bra framställer jag mig själv som utklädd snarare än uppklädd och skammen i pinsamheten att ens försökt förvärrar allt.

När de kommande månaderna med graviditet, nyförlösthet och amning är över ska jag kämpa för att bli nöjd med mitt yttre. Det inre kommer nog tyvärr inte komma förrän det får lite på köpet av det yttre. Kalla mig ytlig om ni vill men jag är nog bara inte starkare än så.


Vecka 18 igår

Garanterad medalj

Sverige vidare i hockeyn och vi vidare i livet. Om den här lediga perioden var en match så var gårdagen ett riktigt stolpskott, medan idag skulle säkrat en OS medalj och tagit oss till final.

Jag fick klart ett riktigt segt skolarbete imorse när min man tog vår dotter till badhuset. Idag var det hennes tur att få plaska lite och min hud hade aldrig klarat klor en dag till. Det fick bli deras stund tillsammans hur avundsjuk jag än är. Det är viktigt för alla parter att få egentid på tumanhand men det svider för den som inte får vara med. Jag försöker se det som en vuxen men mitt hjärta säger emot. Jag vill alltid vara med. Med de stora också. Det är inget jag kan kräva men min hand kommer alltid längta att få hålla i deras, mina fotspår ser sig om efter att få ha deras bredvid och min röst kommer alltid att fråga och önska deras i svar.

När Lola sov så såg vi hockeyn med sällskap av både lunch, efterrätt och snacks i soffan. Vi leker och jag pluggar lite till.

När jag äntligen lyckas känna mig duktig lämnar vi hos ännu en barnvakt och går på bio. Vi håller i handen, vi pussas och vi kramas i rulltrappan sådär perfekt och ovant som det blir när jag står ett steg över honom och vi blir lila långa.

Jag är så full med kärlek och det är ännu bara fredag. Den känslan kommer ni kanske aldrig att få uppleva och alla andra dagar i veckan avundas jag er inte. Men idag, just idag är det en obeskrivlig känsla - att vi har två hela dagar kvar.