Min tango

Hur är det möjligt att jag ena dagen är världens knockout, ett kap utan dess like med en kropp jag med stolthet bär fram på starka ben och med ett högt huvud prytt av nyfönat hår. Sminket förskönar, förhöjer och fördjupar. Och dagen därpå är jag en katastrof med kladdigt ansikte, ett skott rakt in i stolpen, den fetaste och fulaste på jorden som alla hatar - inte minst jag själv!

Min självkänsla åker bergochdalbana i min kropp och hjärnan försöker förstå sig på svängarna och loparna både i förebyggande syfte, för att varna, och i efterhand, för att förstå. Jag är aldrig beredd på någonting och det kan vara dyra åkturer för både mig och personer i min omgivning.

Jag vill förklara för mig själv att det inte är verkligheten, att det jag känner inte är hur det är på riktigt. Och jag kan förstå att det inte är sant i andras ögon. Jag är varken världens snyggaste ena dagen eller fulast på jorden dagen därpå. Jag mest bara är för dem. Men för mig är jag ju det, i min spegel och med mina ögon. Det är min sanning och den dansar tango, jävligt fort och utan regler.

Hårda slag

Lika oförberedd som jag var på att det skulle bli måndag i början av denna vecka är jag på att min man kommer att vara borta till fredag. En fyra dagars vecka och min hjärta tror typ att det ska vara så för alltid.
Jag kan inte bli klok på att det här livet som vi lever fortfarande kommer som en jävla chock för mig, vecka ut och vecka in. Och det blir bara svårare. Ni som trodde att det var värst i början, tveklöst nej. Att sedan veta att det var lättare igår än vad det är idag, och imorgon kommer vara ännu tuffare, driver mig till vansinne. Jag hade väl ändå hoppats lite på att det hårda smällen skulle vara den första och att slagen sedan, under årens gång, skulle mattas ut, förlora kraft och tillslut bli trötta. Tvärtom, det ena slaget efter det andra bildar bara starkare muskler som gör de kommande smällarna ännu hårdare. Jag borde bli imun, lära mig att stänga av smärtan likt en kampsportare. Istället blir jag öm och ännu mer sårbar.
Och det som gör ondast är nog att jag har så jävla fel ibland.

Lagom jobbigt

När började jag klassa 06.30 till sovmorgon?
Både när jag kliver i och ur sängen är det något barn som är vaket. När på dygnet jag än lagar mat är det någon som klagar på att den är dödshungrig och någon annan som inte alls vill ha. Är jag toa-nödig kan man ge sig fan på att någon mer är det, eller bara måste göra något annat på toaletten, exakt samtidigt!

Och det här är egentligen ingenting av det som faktiskt är jobbigt med att ha barn.

Det riktigt jävla jobbiga kan vi väl prata om imorgon?