En bra dag

Som hastigast imorse kröp jag ihop i sängen och tittade på Luciatåget som SVT sände. Min man kom in med frukost till sovrummet lagom till sändningen var slut. Trots tre barn blir det inget firande vissa år, så är det väl bara. Jag kan sakna åren på dagis när det ordnades och fixades men samtidigt glädjas åt att slippa det. Inte själva firandet såklart men allt där omkring. Vem som ska vara utklädd till vad eller utklädd över huvud taget. Alltid är det något barn som kissar på sig av nervorositet och någon förälder som bara ska ta ett kort till när samtliga står uppradade och tvingas le.
 
Vi åt i sängen för att jag mådde för illa för att sitta i köket. Jag tycker knappt om frukost på sängen annars, det smular ner och är klumpigt, speciellt med barn. Det finns aldrig någon bra plats att ställa kaffekoppen.
 
Stärkt av koffein beslutade jag mig för att bara gå. En sväng till solariet kändes lagom, skönt och vettigt. Jag trippar med lätta steg och tar djupa andetag av den kalla luften. Det kommer bli en bra dag, det känner jag.
Sedeln jag lånat ur min dotters plånbok är lite skrynklig, jag stryker den med handen innan jag håller in den i automaten som ska göra guldpengar av den. Den åker in, och ut igen. In och ut. Om och om och om igen.
 
Tålamodet brister i takt med att illamåendet slår till igen. Jag byter sedeln mot en ny i frisersalongen bredvid. In ... och ut. Jag knögglar ihop lappen och trycker ner den i jackfickan och stampar med fötterna hela vägen hem igen.
I hissen upp kommer tårarna.
 
Nu är vi nyligen hemkomna efter en fantastisk kväll för vuxna. Lola fick fredagsmysa med min vän och hennes son och jag och Per fick fira vår 40 månaders bröllopsdag på tu man hand. Jag lugnade mig efter min motgång imorde ett par timmar senare och kom iväg på både träning och konstgjord sol.
Och jag hade rätt imorse, det blev en bra dag. Kanske bara inte hela dagen.

Fredagen den 13.de

Fira det som firas kan. Idag har vi varit gifta i 40 månader, ett fyrfaldigt hurrande för det. Dessutom är det fredagen den 13.de och just denna otursdag innebär motsatsen för oss.

Så slå skrocken på käften och gå ut och finn kärleken idag, håll hårt i den du redan har eller varför inte bara gå ner på knä inför din älskling.

Foto: Linnea Frank

Alla vi barn (och vuxna) ...

Huset är fullt av barn. Charlie har en kompis och kusinen är här också. Min syster kom nyss och vi inväntar min man för middag.
Jag skulle vilja bo i ett av Bullerby husen och ha alla mina nära och kära runt mig hela tiden. Vi skulle springa runt från dörr till dörr och prata, skratta, låna matvaror och passa varandras barn. Vi skulle ha stora grillfester om somrarna och samåka om vintrarna när någons bil gått sönder.

...

Så långt kom jag innan samtalet med min syster tog över, barnen inte ville leka mer utan pyssla, Per kom hem och middagen ställdes fram på bordet.
Och nu har jag kommit av mig helt, tråden är tappad och poängen förlorad. Jag vill inte radera det ändå för då kanske det inte blir sanning en dag.
Efter maten, när alla mindre gått från bordet, ringde min vän. De bor långt bort och vi ses inte så ofta som vi skulle vilja men de går i husköpartankar och har bestämt sig för att leta i samma område som vi bor i.
Det är lycka i en liten ask, och även om det inte är Bullerbygatan så är det förortsversionen av den i alla fall. Det duger gott!