Håller emot

Lola somnade bra mycket tidigare idag än vanligt. Vi har haft den segaste och deppigaste eftermiddagen och kvällen sen vi kom hem från öppna förskolan (vilket gick hur bra som helst). Tillslut verkade vi tröttna på varandras irriterande sällskap båda två och hon ville lägga sig, jag sa inte emot då hon stått som fastkilad vid mina ben de senaste timmarna och bara gnällt om precis allt. Hon var trött och jag med. Trött på mig själv.
 
Nu ska jag försöka att inte äta upp allt som finns i kyl och skafferi samtidigt som jag gör mitt bästa för att låta bli att klia på mina, förbannat spruckna, händer. Detta följt av att inte falla för frestelsen att gråtandes ringa min man i ilska och be honom ställa sig på försvarets gamla längdskidor från andra världskriget och sparka sig hela vägen hem från Kiruna. Det är så mycket hela tiden som jag kämpar emot, jag önskar jag bara kunde släppa allt. Släppa ut alla känslor och viljor inom mig.
 
Det är väl det jag gör lite här kan jag tänka ... Jag är glad för den här platsen.
Jag är glad för er - oavsett om ni hatar eller älskar mig - ni finns här!
 
(P.s. jag har skickat in en önskan om en annan förskola till Lola)
 
 
100 dagar har nu gått.

Ett kort kapitell

I extas över att ni faktiskt önskat lite samtalsämnen vill jag besvara dessa med en gång. Tålamod är inte en av mina starka egenskaper precis, faktum är att det fattas mig helt.
 
På frågan om min terapi önskar jag att jag hade en långt avsnitt att berätta. En saga med brokig inledning, ett trassligt mittenparti och en lyckligt slut. Det finns dock knappt något att säga, jag gick två gånger och sen var det slut. Jag var botad.
Skämt och sido så var terapeuten jag gick hos avsedd som resurs inom försvaret och egentligen inget för sällskapssjuka fruar att utnyttja mer än ett par gånger. Jag kände inte heller att vi klaffade på den nivån som jag hoppats och såg därför ingen framtid med henne. När inte jag, som kan outa allt här, ens orkade med att säga i terapin att jag är gravid, då fick det vara.
Men steget att leta vidare efter den rätte för mig känns betydligt närmare nu än någonsin innan. En dag möts vi och då kommer jag att få lära mig allt om kärlek till mig själv.
 
Imorgon ska jag berätta om hur min mans flytt till huvudstaden kom sig och hur vi tog det enormt gemensamma beslutet att skaffa barn. Sa jag vi? Jag menade jag!

Fyrverkerier av tacksamhet

Som sagt, minutplanering va det ja ...
Det jag dock glömde bort att klämma in var ju tid vid datorn för att säga hej och gott nytt till er.
Jag får skylla på att jag fortfarande anser mig vara rookie inom blogg-världen, det blir nämnligen ingen årsresumé i bildform heller. Däremot vill jag passa på att tacka er som följer mig för det här året. Nästa nyår hoppas jag på att få tacka för ett helt år och inte bara några månader som nu.
 
Gästerna har gått hem och jag har redan, kvickt som ögat, städat bort alla tecken som skvallrar om en fest för över 20 pers. 2 av 3 barn sover redan och jag är inte långt ifrån. Allt som kunde planeras gick enligt planen och alla önskningar om uppförande av barn, nöjda gäster och god mat slog in. Kvällen har varit mer än lyckad! Paljetterna på min klänning speglar min insida just nu. De gnistrar i guld, må alla dessa fina familjer följa oss in i nästa år och nästa och nästa. Om och om och om igen. Amen.