En riktig medelsvensson

Det var så han sa, läkaren som utförde tillväxtultraljudet vi var på tidigare idag. Så nära på "normal" man kunde komma och sviktade det åt något håll så var det pluss och inte minus. Hon väger 2,5 kilo nu, vår lilla prinsessa.
 
Jag antas ut och plötsligt känns det inte alls som att hon är sugen på att komma ut tidigare än beräknat, någon dag hit och dit kanske men inte en månad som jag hittills trott. Min syster är på plats nu och det gör mig lugnare. Idag är första dagen som jag vågat promenera i mitt normala tempo, utan att gå och spänna mig och knipa. Jag har kunnat gå på toa utan att hålla andan och jag har även både burit barn, vatten och tunga kassar. Jag känner inte mer idag än de dagarna jag sölat runt här och dragit benen efter mig. Jag orkar inte hålla igen längre, inte heller spänna mig eller oroa mig, inte stressa eller pressa. Jag vill ju helst av allt inte ens vara gravid så bästa sättet att förtränga det hela är kanske att köra på som ingenting, låssas att situationen är snudd på som vanligt ch att möjligheterna är oändliga. När hon sen vill ut så välkomnar jag med öppna armar, en slapp mage och sprängfyllda tuttar. Fram tills dess ska jag njuta av sommaren så gott det går, sitta på marken i sanden eller i gräset, dricka öl även om den må vara utan alkohol och sola min kropp även om jag vantrivs i den för tillfället. Jag drar på ett par oslipade solglasögon helt enkelt och blundar för precis allt.

Google it

Imorgon får vi titta till henne, det är allt jag kan tänka på just nu. Vi kommer att få en status på hur hon mår, vad hon väger och en åsikt om när hon eventuellt behagar komma ut.

Det var lättare att vara gravid innan Google fanns. Det kanske fanns men när jag var gravid första gången för över tio år sedan hade jag ingen smartphone. Jag ringde min sköterska på MVC om det var något allvarligt annars frågade jag mamma. Det var inte ens alla gånger jag brydde mig om att fråga, ibland hade funderingen hunnit glömmas bort på vägen från tanke till mottagare. Frågade jag fick jag ett svar och nöjde mig med det, idag får jag hundratals. Jag googlar allt och på varenda fråga finns svar, alla är olika och oftast väljer min hjärna ut det värsta och mest osannolika. Även om det tyder på att det mesta verkar normalt inom både graviditet och förlossning spär det på ovissheten. Jag har dock en magkänsla av erfarenhet då jag redan har tre barn och jag är tacksam för att jag inte väntar första när jag sållar i sidorna på Google. Samtidigt är det ju sjukt bra att det finns... Jag är lite kluven här som ni märker, här som så många andra ställen i livet. Kluven, förvirrad och ständigt på jakt efter svar.

Gasar

Det var inte bara igår, kanske är det en fas men jag är lika less på graviditeten och allt vad den innebär idag.

Att ha familjen samlad och nära är en av de saker jag drömmer om och längtar efter när det inte är så. Jag glömmer då hur ansträngande och påfrestande det faktiskt är. Det är ett ständigt otacksamt uppdrag att aktivera samtliga och mitt tålamod är inte på topp direkt. Det kan svänga fort från guld och gröna skogar till att allt är åt helvete och de står och skriker i hallen att de ska åka hem till sin pappa. Kommer man någonsin att slippa undan den ständiga jämförelsen som separerade föräldrar? Att de sen tror sig kunna bestämma, vind för våg, hur allt och alla ska anpassa sig efter just deras humör hör väl kanske mer till åldern eller bara allmänt dålig uppfostran. Att ha alternativ är inte alltid något positivt.

Vi fördriver dagarna och utan att mena det längtar jag efter dagarnas slut för en ny att börja, ju fler som går desto närmare kommer jag min sista förlossning och vårt nya livs början. Jag vill verkligen inte vara gravid mer och fram till dess får dagarna gärna flyga förbi, dock vill jag hinna trycka på paus när dagen väl är kommen, kunna stanna upp och njuta. Rädslan för att missa det fantastiska finns såklart där hela tiden, att skynda så pass mycket att jag inte kan komma ner i varv när jag vill. En trygghet i det är att få skriva till er, det gör mina tankar mer verkliga. Bromsa mig när det är dags om jag inte klarar det på egen hand...


Alkoholfri öl är min räddare i nöden många gånger. Och solen!