Min dummaste kompis

Det ser fördjävligt ut här hemma och samtidigt som jag inte orkar bry mig får jag panik. Jag ser fördjävlig ut, samma tvetydighet där. Jag försöker rädda mig själv med peppande tankar om att fördjävligt för mig är perfekt i någon annans ögon. Det finns säkert massor med folk som skulle anse mitt hem som rent och fint i detta skick. Säkert en och annan som skulle byta sitt utseende och sin kropp mot min alla dagar i veckan. Jag blir lite bättre till mods, innan det värsta tänkbara händer...

Det slår till med sån kraft när jag inser att likaså är det med motsatsen. När jag anser mitt hem vara redo för vilken inredningstidning som helst, min kropp i trim och mitt utseende på topp. Då är det för en annan värsta tänkbara. Paniken där är svår att lugna. Jag vill lägga mig platt och ge upp där och då, inte för att jag inser att jag aldrig kommer lyckas vara andra till lags utan mig själv. 

Jag är min värsta fiende och min hjärna är min dummaste kompis ibland.

Elva

Blommorna står färska på bordet framför mig. Jag fick köpa dem själv.
 
I Köket är pyntat och fixat inför frukosten som skall äga rum där imorgon. För elva år sedan var jag precis en vecka över tiden med mitt första barn. 17 år, en månad och en vecka gammal. Jag hade förvärkar och vågade inte somna i tron om att jag kanske skulle föda i sömnen. "Jag har alltid haft ganska hög smärttröskel", sa jag till min mamma. Dagen därpå kom han. Tro mig när jag säger att jag lugnt kunnat sova de kommande graviditeterna.
 
Min son fyller elva år och jag älskar födelsedagar. Från morgon till kväll har han fått önska allt och jag är både glad och tacksam över att han vill gå på fritids nu under lovet annars hade jag aldrig hunnit med. Tacksamhetskänslorna har även svämmat över i tårar vid ett flertal tillfällen under dagen. Korsat med diverse besvikelser också såklart. Att känna så mycket som jag gör i perioder, typ alltid, gör mig trött. Lägg den tröttheten ovandpå grundtröttheten som ständigt finns inom en småbarnsförälder som inte minns sin senaste sovmorgon eller ostörda nattsömn. Ur ekvationen kommer jag och ett starkt beroende av concealer och champagne. Och blommor. Och sol.

Trevligt folk

Jag ska på bio med en kompis! Vardag för de flesta och inte ens en höjdpunkt för många men för mig är det typ Nobelmiddagen, Grammisgalan och födelsedagsfest på samma gång. Jag är laddad med vattenfast maskara i fall av tårar. När jag ser på film är det nästan en garanti, och inte bara film egentligen, livets gång i allmänhet rör mig ofta till tårar. Kanske är jag vek, kanske bara känslig. Oavsett så känner jag mig själv så pass bra att jag är förberedd.

Imorgon är det min mans fixar dag. Då han ska stå för samtliga rätter och samtliga barn. Honom och det verk han utför är jag inte alla oroad för, mig däremot. Jag vill så gärna kunna njuta, slappna av och få ny energi. Men framförallt vill jag inte lägga mig i, min specialitet.