Upp å ner, ner å upp...

Motivationen är lika med noll. Inte när det kommer till att skriva, då är det bara inspirationen som saknas. Det är som att sidan jag vaknade på imorse varken är rätt eller fel, bara upp och ner. Jag har byggt upp ett berg av ansvar och måsten som jag lindat in i tejp för att få det alla hålla. Jag har gjutit fast det på en ställning som jag sedan placerat på mina axlar. Med denna tunga annordning har jag kämpat, ömsom pumpat vikten i knäböj med ett leende på läpparna och min vinnarskalle har gett mig en kick. Ömsom har jag gått på lina flera tusen meter över marken, livrädd att falla. Nu står jag still, jag tar i mitt sista för att få av det tunga paketet men rösten sviker mig i mina försök att be om hjälp. Det går bara inte.
Jag kanske bara kan lägga mig ner er stund, låta skiten finnas kvar över mitt huvud och bara samla kraft för att ta mig upp igen.
 
Middagen igår gick jätte bra och känslan av familj sparkade ut tanken på gäster. Min mensvärk känns i hjärtat mer än någon annan stans. Hon var så vacker, i värsta "jag är beräknad om en vecka men hur lugn som helst" auran. Inte stressad, inte rädd. Även om jag vet att hon har krämpor som gör det jobbigt för henne så syntes det inte lång väg. Jag önskar att jag kommer känna mig så fin som hon var i mina ögon med sin bebismage när det är min tur, om det blir min tur igen.
 
Nu ska jag gråta ut, ta en varm dusch, äta lunch och vända den här jävla dagen till någonting bra...

Gäster med gester

Tiden med sällskap rusar förbi. När jag är ensam går timmarna bakåt ibland. Friheten av att inte vara den som måste känns underbar, även om jag imorse gick upp med de stora för att skicka iväg dem till skolan så var jag inte tvungen. Jag byter blöjor med ett leende och en sång när jag vet att jag kan strunta i det också. Alla sysslor känns okej när jag har vetskapen om att det går att lämna över stafettpinnen och stanna, se min lagkamrat kämpa vidare för vår gemensamma seger. Tillsammans vinner vi allt och kysser varandra överst på prispallen.
 
Ikväll ska vi ha gäster hemma. Vi har nästan aldrig gäster påriktigt, bara vänner som svänger förbi och äter middag - det är inte samma sak. De som glider över på väg till eller från jobbet. Kommer upp på en kaffe. Stannar på en bit mat som är lagad med kärlek men utan ambition. De räknas inte som gäster, de är familj.
Gäster däremot är inbjudna med förväntningar och förhållningsregler. Kärleken till maten som lagas förvandlas till prestation, jag sa inte ångest därefter men jag tänkte det. Klädsel ska tänkas ut, helst ska hela familjen matcha och det hembakade ska dofta ända ut i trapphuset. Den vanliga hemma-outfiten är inte att tänka på men ännu värre är det överklädda. Samma visa med smink, absolut ingen fest makeup men inte heller mitt osminkade yttre. Tanken på att sminka mig för att se osminkad ut är lite löjlig.
 
Att gästerna sen är min bästa väns föredetta och hans nya gravida tjej är ett annat ämne. Det är skräckblandad förtjusning över känslorna som kan komma att uppstå under kvällen. Att vi kommer ha trevligt är jag inte orolig för och tro inte nu att jag inte vill att de ska komma, tvärtom. Jag behöver övervinna mina rädslor genom att utsätta mig för dem och detta är ett perfekt tillfälle. Alldeles lagom läskigt.
 
 
Efterrätt - må den dofta i hela jävla hyreshuset!