Briljant!

Ända till Lola tog över någon gång inpå småtimmarna var det hennes kommentar som höll mig vaken. Jag fick den igår på inlägget "Söta utan socker". Hon förklara sin situation och sina tankar över samma ämne som jag diskuterat kring, utseendefixering i åldern barn. Hon har sunda värderingar som så många andra men hon drar ett exempel jag bara inte kan släppa. Hon ursäktar sig över det i texten till mig och kallar det lite töntigt men det träffar mig som en pil. Töntigheten kanske passar mig, i alla fall gör enkelheten det.
 
 
Enkelt, kommer jag ihåg. Enkelt, fastnar. Enkelt, kan jag föra vidare.
Det hela byggde på något så simpelt som att istället för att berömma: "Va fin du är i ditt nagellack", roat säga: "Vad roligt det är att man kan måla naglarna i olika färger". Ta bort fokus från utseende och istället införa känslan av glädje. Att med små enkla medel bevisa hur kul man kan ha med sitt utseende utan att det ska vara fylld med fel och förbättringar.
Briljant!
 
Jag minns ett tillfälle starkt, min bror hade inte klippt sig på länge och vi i familjen fnissade lite åt hans burriga frisyr. Han själv var stolt och glad över att så många påpekade hans hår och log.
Hans flickvän förklarade lite försynt att de kanske skrattade för att det just inte var så fint ...
"Kan jag få folk att skratta så är det den bästa frisyren jag kan ha", blev hans svar.

Hellre än bra

Lola sitter vid köksbordet och har redan påbörjat sin frukost. Jag brygger kaffe och dukar fram till mig. Hon skrattar mellan tuggorna sina, som hon med nävarna trycker in i den lilla munnen. I de högsta skratten öppnar hon munnen och slänger med huvudet, det ramlar ut bitar på golvet. Det är mig hon skrattar åt. Jag sjunger med i låtarna som spelas från datorn, ett nytt album som jag bara hört en gång förrut så sången är inte bara dålig, den är fel också. Dansstegen till är ungefär lika bra. Det är inte ofta jag sjunger, bara när jag är riktigt glad och bekväm med min omgivning.
 
Idag är det måndag och det är fan veckans bästa dag. Allt känns nytt och fräscht och även om det skulle vara det äldsta och sunkigaste måndagen på året så kommer mina stora barn hem igen idag. Jag hoppas de lämnat sitt störiga humör i en soppåse hos sin pappa och i sina ryggsäckar bara fått plats med kärlek och leenden.
Jag vill ha mina veckor med dem förevigt samtidigt som jag ständigt bara längtar efter helg - det är den där obefintliga balansen i mitt liv.

Revansch

Gårdagens uteblivna skit fick sin revansch idag. Inte händelsemässigt eller på grund av barn med bristande humör utan enbart känslomässigt. Sömnbristen och tentaångesten börjar gå över styr nu och jag vill påriktigt bara gråta hela tiden. Ha tålamod med mig, med svackan i antalet inlägg och min klagan över precis allt.
Jag kommer resa mig starkare, som jag alltid gör, men innan dess ska jag rätt ner i skiten - det är dock inte långt kvar till jag slår i botten. Först då kan jag skrika "AJ!!", kravla mig upp och påbörja min klättervägg upp igen.
 
Nu ska jag äntligen få vila i den famn där jag hör hemma!