Vinterbadaren

Strax efter öppning stod vi utanför ICA, min dotter och jag. På klädda till tänderna för en förmiddag utomhus skyndade vi oss ut då prognosen varnade för regn senare under dagen. Vi laddade upp med ett flertal rullar MarieKex då den här stan är känd för Lola som full med änder. Hon älskar att mata fåglarna och jag älskar att strosa runt längs Vättern med en kaffe i handen och min dotter i den andra.
 
Just idag råkade jag dock släppa hennes lilla vantbeprydda fingrar för att skicka ett meddelande till min största tjej därhemma. Jag tar en bild ut över vattnet och komponerar en tillhörande text om längtan efter henne och hennes bror. En text om hur vi ska spendera en tid av sommaren här tillsammans allihop, om hur vi ska leka i parken jag nu befinner mig i tillsammans med Lola och lillasyster i magen, om hur vi ska grilla på stranden och bada sent om kvällarna. Jag får med allt jag vet att hon älskar och drömmer om liksom jag gör men jag hinner inte trycka på "skicka" förrän jag ser att min dotter redan gjort slag i saken och springer mot vattnet.
 
Jag vill lugna er en aning nu, det är sandstrand och långgrunt flera meter ut så direkt farligt är det egentligen inte. Men kallt är det, det vill jag lova. Till och med om somrarna blir Vättern aldrig riktigt varm och än är det långt kvar till sommar. Jag vet att jag kommer hetsa henne genom att springa efter så jag tar stora snabba kliv samtidigt som jag säger åt henne att komma tillbaka och åka i kanan. Hon vänder sig om och skrattar åt mig innan hon skuttar rakt ut i vattnet för att avsluta med ett dyk då hon tappar balansen. Jag måste säga att både skorna och overallen var förvånansvärt vattentäta men genom hål för hals och armar strömmade vattnet in. Mina Nike Free är inte vattentäta överhuvudtaget.
 
Nu äter vi MarieKex i soffan efter ett värmande bad i badkaret, utan full vintermundering.



Fyra dagar

Idag mätte termometern 14 grader. Det kan vara hur mycket söndag det vill, jag har ingen ångest långa vägar. Det beror mycket på våren som viner i luften, allt blir lixom lite lättare utan en tung och tråkig vinterjacka och med solen i ögonen. Alla människor blir snyggare när de ler och våren har den effekten. Det beror även på att kommande veckas frånvaro av man innebär 4 dagar och inte 10. Fyra dagar är ingenting. Jag skrattar åt fyra dagar. Han kommer redan på torsdagkväll denna vecka för på fredag ska vi på ultraljud. Imorgon kommer de stora barnen också och jag kan knappt bärga mig till nästa helg, då är vi alla tillsammans och vi vet även mer om vår minsta medlem. Jag kan inte minnas när vi var alla tillsammans en hel helg senast.
 
Likadant kände vi nu ikväll, när vi tätt intill varandra såg solen gå ner bakom skogarna från köksfönstret. Solnedgångarna är magiska från vårt fönster när det är klart ute, speciellt om våren. När vi precis träffats satt vi ofta länge och bara tittade på filmen av alla de färger som himlen spelade upp för oss. Pirret i magen som infann sig då gör likadant idag, fem år senare. När vi är tillsammans ser himlen i mitt hjärta ut så nästan jämt, den går aldrig ner, den är ständigt färgad i de vackraste av kombinationer. Jag älskar honom så som jag älskar söndagar utan ångest. Fyra dagar är ingenting.

Längtar efter revansch och barfotafötter

Jag tog ingen revansch på gårdagen. Inte idag i alla fall.
Varken bättre elle sämre skulle jag säga, inte alls innehållslös eller onödig, bara inte så pass värd som dagar kan vara. Nu är klockan så pass mycket att det känns skönt att bara släppa garden och ge upp.
Skeppet sjunker och jag förvånas av det kalla vattnet istället för att slå omkring mig. Man vänjer sig vid kylan och tillslut är det så kallt att det hettar mot huden. Jag andas in med vetskapen om att det inte finns någon luft kvar. Jag dränker mig i denna dags sista minuter och, liksom igår, känner tacksamhet över att jag inte behöver uppleva den igen.
Imorgon föds jag på nytt. Återigen så gör jag om, om det blir rätt vet jag inte - det vet jag aldrig, men jag hoppas.
 
Hoppet är det sista som lämnar livstidsfångar innan de dör har jag hört. Jag har ett litet fängelse här, innehållande tre små vakter och inga cell-kamrater. Men jag har hopp, än så länge. Det behöver bara räcka fram till våren. Då knopparna brister blir även mina galler mjuka och vakterna får spring i sina ben. Vi är då fria tillsammans och inga tyglar behövs. Vi blir till ett lag, eniga och världen emot oss hamnar på vår sida. Allt blir bra igen, bara vi får lite solblonderat hår och gräs mellan tårna.
Jag längtar efter första barfota promenaden.