Våra egna

Likt två superhjältar kommer de hem och räddar sin mor i nöd. De går ihop som de tre musketörerna och i sann "en för alla, alla för en" anda får de mig på fötter igen. Jag inte bara står stadigare när dem är här, jag står starkare. Som på nytränade ben pulserande av adrenalin reser jag mig och när deras viker sig orkar jag bära upp dem. Jag får ny kraft av att tvingas vara den starka, att behöva stötta.

Det är inte bara mig och min man vår frånvaro tär på. Barnen drabbas också. Denna gång hade det inte riktigt fastnat hos dem att han inte kommer till helgen och när det gick upp i deras tidsuppfattning hur länge det faktiskt kommer ta innan de ses igen brast det. Mitt i alla födelsedagskalas planer med kalenders framför oss såg de dagarna svart på vitt. Sida efter sida fick vi bläddra innan vi nådde fram till det datum då vi alla är samlade igen. Tårarna rann för samtliga kinder men jag fick bita ihop och trösta. Jag behöver tvingas till mitt vuxenskap ibland. Jag behöver påminnas om att jag är både äldst och störst och anses ta ansvar. 
Jag har varit mamma i snart tio år. Innan jag ens viste vad en förälder innebar var jag en själv. Det är så självklart att jag glömmer bort det ibland. Inte en dag kan jag minnas utan dem, de är en så stor del av mig att jag kan glömma bort att vi inte är samma.

Väck mig då

Han lagar mat och jag viker tvätt. Vårt lilla barn springer mellan rummen och hittar på lekar att visa upp för sina föräldrar. I magen ligger ännu en liten på tillväxt och sprattlar. Jag kan känna rörelser från den där inne nu.

Vi har fått mycket gjort i helgen. Både tillsammans och var och en för sig. Både praktiskt och lustfyllt, planerat och spontant. Tanken på att det ska ta slut redan dagen därpå är lika främmande varje gång. Verkligheten glöms så lätt men lurar ständigt runt hörnet. Och denna gång tittar den fram med besked, inte förrän nästnästa helg kommer han igen.

Jag vill somna inatt och vakna av solens strålar om veckor framåt. Under nästa ledighet ska vi åka utomlands. Vi har inte bestämt var än men för min del kvittar det, jag vill vara vara där nu. Fler veckor avklarade av graviditeten och grader som kan värma upp även det mest frusna hjärta. Strålar av lycka och beröring som varar längre än jag kan minnas den. Väck mig då.

Min värsta fiende

JAG VISSTE DET!
Jag vill bara skrika rakt ut, det var för bra för att vara sant. Att starta en vecka med kraft och energi, att tro sig ha funnit någon form av styrka. Så fel.
 
Jag förstod precis vad som orsakat min extra lilla livsglädje när det var dags för den att försvinna. Att jag inte kunde se det hela tiden förstår jag inte. Plötsligt var den borta. En snabb puss i hallen med skorna på och direkt efter åker han iväg i hissen. Han tittar inte på mig längre då Lola sliter hans blick till sig och vinkar glatt.
-"Hejåå hejåå" säger hon och fnissar och hans vackra ansikte försvinner de sju våningarna ner till bilen som väntar på honom utanför porten.
 
Min son var hemma från skolan idag då han hade feber igår och jag hade verkligen lyckats förtränga faktumet att det var hans pappas vecka och att han efter skoltid skulle åka med honom hem, varesig närvaro i skolan eller inte.
När de skickas iväg på morgonen känns det inte alls likadant, jag kan se deras slutdestination i huvudet. Jag kan fantisera om vad de gör och hur de mår. Jag kan visualisera deras dagar. När de är där har jag ingen bild, inget grepp.
 
Jag vill stänga in mig resten av veckan och inte träffa någon för att slippa säga hejdå igen. Det blir för många farväl. Min förbannelse i livet är att jag ständigt blir lämnad av de jag älskar. Varesig jag eller dem vill det. Så har det alltid varit och det verkar inte ljusare just nu än att det kommer att fortsätta på samma bana.
Kan man lära sig att tycka om ensamheten?
Den är min värsta fiende, den och kylan, och nu är dem på lag! Snacka om att jag ligger under.