Riv fasaden

När jag igår kom på att vi saknade frukost fick jag, minuterna före stängning, springa ner till, vad vi kallar, lyx-ICA. Allt är dubbelt så dyrt, vilket tyder på att det finns fler som jag i världen. Sista minuten människor.

Som sällskap pluggar jag in Hannah och Amandas senaste avsnitt av Fredagspodden. Jag hinner drygt 20 minuter för det är nära till affären, kallt ute och jag vet vad jag ska handla.
Det räcker för ännu en bekräftelse på att fler är som jag. De talar om sociala medier och bloggar med en så pass positiv aura att de lämnar läsaren med prestationsångest. Jag tänker ofrivilligt på min blogg, vad och hur jag skriver. Vilken känsla jag lämnar er i efter ett läst inlägg. Självklart förstår jag att det är lika olika som mängden besökare, men överlag..?

Min fasad är obefintlig. Jag filtrerar och förskönar inte. Jag stavar inte mys med tio Z och kallar oss för den perfekta familjen där alla ler och äter Toffifee i vår vita soffa.

Jag hoppas min blogg skänker er styrka genom att visa min svaghet. Att ni kan finna lycka i allt ni har som fattas mig. Att ni älskar er respektive för att den finns hos er när min inte gör det. Att förmågor som självrespekt och självförtroende inte kan tas förgiven. Att ni känner tacksamhet för de kroppsdelar ni har och inte hatar. De fighter med era barn som inte resulterar i skrik och gråt. De tårar som stannar i sina kanaler och inte hittar ner för era kinder om nätterna. Sömnen i sällskap eller i ensamhet utan vargtimmar och mardrömmar. Skinnet på näsan och fötterna på jorden.

Min verklighet är ingen dans på rosor, jag tror inte att någons är det. De som levererar den bilden må vara förbannat bra på att ljuga, jag hoppas de lurar sig själva också. Jag kan inte ens ljuga för andra...

Team Mirjam

Jag nämnde det i förra inlägget men känner nu, i lugnet efter stormen, att det inte riktigt fick sin förtjänade uppmärksamhet.

Nästa fredag ska jag, för första gången i mitt liv, gå till en psykolog. Det kan även vara en terapeut, jag vet inte riktigt skillnaden. Att öppna mig för en främmande människa känns inte alls jobbigt, det gör jag här varje dag.
I stoltheten över att jag äntligen ska ta mig an det här finns även skammen över att jag behöver det. Jag vill inte känna så och finner det självklart att ta hand om sin kropp på såväl utsida som insida. Jag önskar bara att jag inte behövde. Inte jag!

Men alla drömmar går inte i uppfyllelse och alla önskningar slår inte in. Vissa får du stålsätta dig för, ta tag i på egen hand och få dem att hända. Om det inte kommer gratis får jag betala priset. Om det inte kommer från ovan får jag ta det inifrån och kämpa för det osynliga mål som så självklart syns inom mig!

Jag skulle dock behöva en hejarklack!

Blottare

Med läsglasögonen på nästippen, utspridd över hela köksbordet med mina travar av böcker och papper, lappar och kalendrar, kommer känslan flödande. Jag ser den på håll likt en jätte våg av befrielse, den sköljer över mig och jag snurrar runt av kraften den besitter. Blöt, yr och omskakad känner jag mig lite lugnare. I floden av stress, press och ångest kom det en våg av "det löser sig". Paniken över att det jag gör just nu inte kommer sluta i succé har fått mig att glömma att de redan 5 avslutade kurserna har gått skit bra rent ut sagt.
Det kommer gå bra, och gör det inte det så går det dåligt och då är inte det hela världen heller.
Jag ska njuta av att jag känner och tänker såhär just nu, det kommer inte hålla länge det vet jag.
 
Jag vill slå ett slag för "självutlämneriet". Kalla min blottare om ni vill men jag älskar det "osvenska" med att inte hålla allt inne. För det första så är jag säker på att jag skulle spricka om jag kände behov av att stänga in känslor, tankar och ideér. Det finns så mycket, både bra och dåligt, i mitt lilla huvud och desto mer i mitt hjärta. Jag svämmar över. För det andra hoppas jag någonstans kunna skapa en mer normal norm. Förstår ni vad jag menar nu?
I min värld finns ingen perfektion enligt papprena. Dock är jag precis som alla andra påverkad av hur allting "ska" se ut för att vara ordet lycka ska vara uppnått. Jag vill inte känna så men jag gör det.
Min djävul på axeln vänder på nacken efter snygga tjejer med smala midjor som på långa ben går i designerskor. De håller en märkesväska i armvecket, en cigg i handen och slänger med den perfekt fönade frisyren. Min lilla sate bara gapar, tar tag i mitt öra och skriker att det är lycka.
Ängeln på andra axeln skakar på huvudet, gömmer ansiktet i händerna och skäms. Lycka är inte utseende eller dyra skor. Du vet bättre än så. Hon är fin men det är du också, ibland utanpå men alltid inuti.
Djävulen kommer till och med fram när jag ser feta villor, "sådär skulle man bo".
- Jag vill ju för fan inte ens bo i hus! Jag älskar våran hyres femma!
Jag och många med mig är så skadade av vad "man" ska vilja och vara och se ut och känna att det idealet tillslut har blivit normalt.
 
Jag kämpar emot och mitt redskap i kampen är att jag lämnar ut mitt sanna jag. Ni behöver inte använda samma vapen men jag hoppas ni har något för det som anses som normalt är fan helt sjukt.
 
Det finns vissa som står bredvid mig i striden, www.mrsb.blogg.se är en av dem - I've got your back sister!