Trånga tårkanaler

Även om tårarna rinner ner för mina kinder oftast som alltid nu för tiden så skrattar jag emellan. Jag är deppig och nere och gräver i botten flera gången om dagen men säkert lika många svävar jag på moln och smeker en kind innan jag kysser den. Mina små är mina stora. De är fysiskt svagare än jag men de är många och lyckas lyfta upp mig helt ovetande om vad de gör. Att jag gråter då och då är de vana vid, det är inte ens alltid jag är ledsen när jag gråter. Som yngre skyllde jag på trånga tårkanaler för det kan rinna mest hela tiden, i tid och otid.
 
Idag har jag gråtit både av lycka och av sorg, av skratt och av smärta. Det varvas i varannan och jag orkar inte längre hålla tillbaka, det får komma när det kommer. Mina barn är vana nu och kan himla med ögonen åt mig eller krypa upp i mitt knä och stryka mig över håret. De vet att de gör som de vill och oavsett anledning till tårarna kan jag le med munnen och sudda bort deras oro. I vårt hem är vi oss själva, på gott och ont - mest gott!

Spya, träning och tårar

Han är nära nu men mitt vanliga "städar jag" har gått och gömt sig. Hon sitter väl och surar i det baklåsta förrådet. Tillsammans med toalettpappret jag lät bli att köpa då jag visste att det fanns hemma.

När jag kröp ner i sängen nyss så skrapades hela min rygg av grus från tre barns strumpor och byxor. Tårarna rinner när jag inser att jag inte kommer att kunna slappna av om jag inte byter lakan. Jag är känslig i vanliga fall, som gravid är det bortom denna värld. Jag känner mig stark på gymmet, men så fort jag trycker min hand mot dörrknappen och baxar ut vagnen försvinner styrkan. Den blåses bort av vinden utanför. Det lämnas i tyngderna på hyllorna, i svetten på mattorna och drunknar i bollhavet på minisats.

Jag kräks för en, tränar för två och gråter för en armé.

När inte jag kan vara stor

Motgångarna fortsätter att armbåga sig fram och "tårta" mig i ansiktet. Det måste vara ungefär så det känns. Förvånande, onödigt och jävligt jobbigt. Självklart lite förnedrande också men det gör inte ont. Mina motgångar gör inte heller fysiskt ont, men psyket tar stryk och gråter av smärta i hjärtat.

Min äldsta dotter kramar mig runt midjan där jag står i hallen och gråter över förrådsdörren som gått i baklås, för andra gången på en vecka. Första gången hann jag inte brista innan min man lagade den men denna gång fanns ingen man i närheten. Hon räcker mig sonens hockeyklubba och säger åt mig att kasta den, likt ett spjut, rakt in i ytterdörren. Varför förstår jag efter jag gjort det, det känns bättre med direkt och vi skrattar. Jag kramar henne tillbaka och vi pysslar ett par mus-öron för att komplettera sonens utklädnad till föreställningen de med klassen ska visa upp för föräldrar och syskon.

När vi går dit är alla glada och jag är så tacksam över mina stora barn, att de verkligen kan vara så stora ibland, när inte jag kan det!