Kontrollbehov

Det var inte bara över barnen mina tårar rann igår. Tankarna på hur långt det faktiskt kan vara kvar på den här graviditeten gjorde mig fruktansvärt besvärad och ledsen, även tankarna på hur kort stund det också kan vara berörde mig till tårar samt oron över hur det skulle gå om det hela satte igång precis just nu.
 
Med mitt kontrollbehov är jag sällan tillfreds med den här typen av händelser, dock brukar tajmingen vara på min sida många gånger och oftast som alltid löser det sig såklart. Ändå är jag orolig. Jag skulle vilja planera en förlossning med datum och klockslag precis som man gör vid ett snitt, fast jag vill inte snitta bara. Samtidigt pirrar min mage av både sparkar och fjärillar när jag leker med tanken om vilken dag hon ska komma till oss, vilken tid på dygnet, hur vädret ska vara första dagen i hennes liv. Jag både vill och inte vill vara beredd, jag både vill och inte vill vänta. Jag vill bara vara redo, kunna förstå vad som händer, kunna njuta och kunna känna.

Oavsett allt i världen vill jag vara på västkusten, jag vill föda på sjukhuset där storasyster föddes för två år sedan. Men absolut inte på samma dag som hon, och inte på samma som flickornas pappa, och inte ...

Vad är en bal på slottet?

Hon suckar högt till honom genom telefonen i frustration över att inte ha hittat något fint att ha på sig till den dejt de ska gå på dagen efter. Med en bebis i bärsele och två i dubbelvagnen är det omöjligt att prova ut något och svårt bara att ta sig fram i de fullproppade butikerna nere i centrum, att åka in till stan finns inte på kartan.
När han kommer hem har han tre klänningar med sig åt henne att testa i lugn och ro.
 
Han hör rycktesvägen att frugan närmat sig andra, att hon flörtar och söker bekräftelse. Hon har inte gjort något, det vet han men länge har han letat efter en anledning att avsluta relationen och detta är anledning nog att gå sin väg.
 
Vi är inga utav paren ovan men de finns båda i vår närhet. Det är en kväll då många frågor cirkulerar innanför min skalle och jag önskar att även jag kunde sitta i ett överfullt globen och låta Filip och Fredrik´s rappa käftar få mig på andra tankar. Med perspektiv kan man ha det så sjukt bra hela tiden, men också motsatsen. När nöjer man sig?
 
Jag klagar över min foglossning, min ömma rygg och mina trötta fötter när jag ligger på soffan efter en heldag med min mamma och syster på museum och restaurang. Jag har shoppat fint till Lola att klä sig i inför två års kalaset som stundar i helgen, vi har fikat och promenerat genom stan. Väl hemma är samtliga barn hämtade och kylen är full av god mat att laga och servera, att den inte redan är färdig gör mig besviken. Imorse satt det en kvinna på marken utanför centralen med en skylt som sa att hon var hemlös, hade tre barn och var gravid. Hon bad om pengar till mat, jag sparade min tia ifall jag skulle behöva gå på toaletten. Jag vet inte om det var sant eller inte, det som stod på hennes skylt, jag hoppas inte men oavsett så satt hon där och skulle knappast ge sin man en iskall blick för att maten inte stod framme på bordet när hon kom hem och va trött i fötterna efter en heldag på stan.
 
Jag känner dåligt samvete men samtidigt att även jag kan vara värd en bal på slottet. Jag borde vara nöjd och tacksam och kanske just därför är det så svårt. Jag vill inte hoppa över andras höjder, höga eller låga, jag vill sätta min egen ribba.
 
Nu ska jag lägga mig på sängen och läsa det nya numret av Vi Föräldrar, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta (?)