Vinterbadaren

Strax efter öppning stod vi utanför ICA, min dotter och jag. På klädda till tänderna för en förmiddag utomhus skyndade vi oss ut då prognosen varnade för regn senare under dagen. Vi laddade upp med ett flertal rullar MarieKex då den här stan är känd för Lola som full med änder. Hon älskar att mata fåglarna och jag älskar att strosa runt längs Vättern med en kaffe i handen och min dotter i den andra.
 
Just idag råkade jag dock släppa hennes lilla vantbeprydda fingrar för att skicka ett meddelande till min största tjej därhemma. Jag tar en bild ut över vattnet och komponerar en tillhörande text om längtan efter henne och hennes bror. En text om hur vi ska spendera en tid av sommaren här tillsammans allihop, om hur vi ska leka i parken jag nu befinner mig i tillsammans med Lola och lillasyster i magen, om hur vi ska grilla på stranden och bada sent om kvällarna. Jag får med allt jag vet att hon älskar och drömmer om liksom jag gör men jag hinner inte trycka på "skicka" förrän jag ser att min dotter redan gjort slag i saken och springer mot vattnet.
 
Jag vill lugna er en aning nu, det är sandstrand och långgrunt flera meter ut så direkt farligt är det egentligen inte. Men kallt är det, det vill jag lova. Till och med om somrarna blir Vättern aldrig riktigt varm och än är det långt kvar till sommar. Jag vet att jag kommer hetsa henne genom att springa efter så jag tar stora snabba kliv samtidigt som jag säger åt henne att komma tillbaka och åka i kanan. Hon vänder sig om och skrattar åt mig innan hon skuttar rakt ut i vattnet för att avsluta med ett dyk då hon tappar balansen. Jag måste säga att både skorna och overallen var förvånansvärt vattentäta men genom hål för hals och armar strömmade vattnet in. Mina Nike Free är inte vattentäta överhuvudtaget.
 
Nu äter vi MarieKex i soffan efter ett värmande bad i badkaret, utan full vintermundering.



Utan varken värme eller lösning

Vissa dagar ljusnar aldrig. Var det inte länge sedan det var sol nu eller är det bara jag som är insnöad i någon form av vinterdepression? Eller allmän jävla vanlig depression kanske det är.
 
Jag mår dåligt av att frysa och det är inte bara min hy som bleknar av bristen på sol, hela min själ och världsbild tappar färg. Min energi förlorar gnistan och inte ens den bäste kurragömma letaren kan hitta den igen.
Det är dock inte mörkret och kylan i sig som tynger mig mest utan faktumet att jag inte har någon lösning på mitt problem. Utan att det år efter år kommer vara såhär, det är det som är sorgligt.
Tunneln har inget slut även om den ibland släpper in ljus. Den är sluten och den är lång.

Längtar efter revansch och barfotafötter

Jag tog ingen revansch på gårdagen. Inte idag i alla fall.
Varken bättre elle sämre skulle jag säga, inte alls innehållslös eller onödig, bara inte så pass värd som dagar kan vara. Nu är klockan så pass mycket att det känns skönt att bara släppa garden och ge upp.
Skeppet sjunker och jag förvånas av det kalla vattnet istället för att slå omkring mig. Man vänjer sig vid kylan och tillslut är det så kallt att det hettar mot huden. Jag andas in med vetskapen om att det inte finns någon luft kvar. Jag dränker mig i denna dags sista minuter och, liksom igår, känner tacksamhet över att jag inte behöver uppleva den igen.
Imorgon föds jag på nytt. Återigen så gör jag om, om det blir rätt vet jag inte - det vet jag aldrig, men jag hoppas.
 
Hoppet är det sista som lämnar livstidsfångar innan de dör har jag hört. Jag har ett litet fängelse här, innehållande tre små vakter och inga cell-kamrater. Men jag har hopp, än så länge. Det behöver bara räcka fram till våren. Då knopparna brister blir även mina galler mjuka och vakterna får spring i sina ben. Vi är då fria tillsammans och inga tyglar behövs. Vi blir till ett lag, eniga och världen emot oss hamnar på vår sida. Allt blir bra igen, bara vi får lite solblonderat hår och gräs mellan tårna.
Jag längtar efter första barfota promenaden.