The circle of life

Vi ligger sådär nära, så nära som det bara går att komma med någon där kärleken är total. Mina känslor av att älska finns mellan oss men dessa gör avståndet obefintligt, vi är ett. Hud mot hud, hennes lena får min att framstå som sandpapper och hela tiden finns en anspänning hos mig i rädsla av att göra henne illa. Med min närhet, med min kärlek, med mina ord, med mig själv. Hon gör mig skräckslagen, livrädd och lyckligast på jorden. Jag andas i hennes hår som fortfarande doftar bebis och jag sluter mina ögon och tackar världen för det. Då kommer tårarna. Hon är min sista.
 
"Sen får man låna andras barn", kan jag höra mig själv säga. "Och barnbarnen...". Skitsnack! Det kan aldrig bli detsamma. Jag vill inte ha fler barn, det är inte det jag gråter över där och då, det är bebisen. Nya, små och oförstörda. Det vackraste jag vet.
 
För till er som bara har bebisar eller små barn, som ännu inte upplevt dess resa genom så många år. Ni som undrar hur du som förälder ska överleva alla livets separationer? Om du kommer att gå sönder när de hellre hänger med kompisar? När du blir bortvald eller när de flyttar och skapar sina egna liv utan dig? Din lilla, fina bebis som du gjort precis allt för.
- Det går. För det är inte din lilla, fina, oförstörda bebis längre. De åren är förbi för länge sedan. De har växt upp och de har gjort det med trotts, svordommar och dumheter. Precis som det ska vara antar jag. Allt de gör är inte det gulligaste du sett längre och sakta men säkert försvinner suget på att vagga dem i famnen och ge dem allt som finns på jorden. De pratar och sjunger och skriker och du tänker inte längre att det är den finaste röst du hört, du tänker "håll käften"!
 
Men innan dess...



Min enda önskan

Det är den här tiden på dygnet, just precis som solen gått ner och färgat hela himlen i mina samtliga favoritfärger, det är nu som jag mår som sämst. Jag har länge funderat över varför, det är ett mönster jag inte kommer ur. Kanske är det för att det gått så pass många timmar att saknaden börjar bli outhärdlig eller kan det ha med just solnedgången att göra? De båda verkar ganska ologiska då timmarna ständigt blir fler och tiden då solen försvinner bakom skogen ständigt ändras. Det kan bero på att dagen tar slut och kvällen tar vid, en övergång som vanliga par möter tillsammans. Detta är tiden då de tu kan mötas igen efter en dag på varsitt håll, en återförening efter morgonens uppbrott, något vi heller inte delar. Vid den här tiden ska den ena få berätta om sin dag för att sedan få lyssna på den andres, kanske till och med över ett glas vin och en middag. De båda säger tack för maten oavsett vem som lagat den, just av uppriktig tacksamhet över stunden de delat vid middagsbordet.
 
Jag får ett tack som svar på frågan "vad säger man?" eller på autopilot efter att ha slängt i sig de knappt svalnade råvarorna. Även om vi kan ha mysiga middagar tillsammans, jag och de fyra barnen, är det oftast en transportsträcka till soffan och de stundande två tusen frågorna gällande om de kan få nånting mer att äta, gärna av det lite onyttigare slaget. Samma visa varje kväll, som att det alltid vore helg i vår familj.
 
Jag lagar gärna mat, jag dukar gärna undan, städar bänkar, plockar golv, torkar stolar. Varje dag i resten av mitt liv. Aldrig ska jag klaga över detta. Om jag bara slipper äta ensam och om jag bara kunde få dricka ett glas vin tillsammans med min kärlek mitt i jävla veckan någongång. Och solnedgången, den vill jag uppleva i sällskap av honom alla månader på året vid dess olika tider för alltid och evigt amen.

Ifred och fri

Jag vill inte ha några jobbiga barn. Jag vill inte ha en man som arbetar borta. Kanske ingen man överhuvudtaget. Jag vill bara vara ifred och fri. Det är en känsla jag inte minns. Frihet, vad är det egentligen?

Det är ingen bra kväll ikväll men det är de sällan. Huvudet värker av tankar och kroppen av allt det slit som just nu känns lönlöst. Imorgon är en ny dag, säkert alldeles för lik denna men ännu finns det hopp, ännu finns det drömmar.