Vecka 21

Då vårat beräknade förlossningsdatum flyttades fram med två dagar var det först idag jag gick in i vecka 21. Underligt hur 48 ynka timmar kan kännas så länge och jag överdriver inte när jag i tisdags blev gråtfärdig av att inte få bocka av ännu en vecka. Idag får jag äntligen göra det i alla fall.
 
Vi är kvar i Karlsborg till imorgon förmiddag. Jag klarade inte av att åka hem riktigt ännu och jag älskar jag jag för en gång skull fattar rätt beslut. Den här dagen har varit en "söt jordgubbe i tio kronors lådan" kan man säga. Jag försöker passa på att njuta av stunden så länge den varar och håller tummarna för att turen följer med mig in i morgondagen. För första gången har jag bokat ett tåg som inte avgår under samma ögonblick då Lola ska sova middag, hon kommer alltså att vara vaken med mig hela vägen härifrån och hem. Just i detta ögonblick vill jag inte ens reflektera över hur jobbigt det skulle kunna bli utan fokuserar bara på hur bra den här dagen har varit.

Skulle det bli hälften imorgon är jag nöjd.
 
Väl hemma imorgon kväll väntar ett partyglatt gäng nio åringar, det är dags för nästa disco i ordningen.

Nära och borta, Måste och borde

På en grön sandlåda stod den uppställd, hela promenadvägen tillbaka. Jag hittade hennes andra sko och sen dess har jag kännt mig lite mer komplett, som om det var just min andra del i ett par. Lola sov middag länge igår och jag kom ikapp med massa plugg. De värsta kurserna är klara nu och det som återstår fram till sommaren och livet som fyra barnsmamma tar vid är endast en kurs i taget, lika många poäng men i alla fall inte flera parallellt.
 
Himlen här är täckt av moln och marken av vattenpölar, det är snudd på vindstilla och en dag i parken med tillhörande kexmatning av änderna skulle absolut vara genomförbart. Jag borde boka en tåg och ta mig hem till Stockholm igen, jag har för mycket att hinna med för att skjuta upp alltsammans till imorgon. Jag måste inte åka idag, men jag borde verkligen.
 
Jag hörde att mina gator där hemma är prydda av snö, det talat för att stanna här idag så starkt att det kan vara värd att få magsår imorgon. Förutom det är jag sugen på att ta en promenad i ensamhet längs vattnet. Det kan omöjligt hända hemma ikväll. Det var länge sedan jag gjorde något bara för mig. Oftast kan jag ändå inte njuta av det då jag redan innan stunden är kommen har gett mig själv en blyhjälm av dåligt samvete. Hjälmen är försedd med skruvar på insidan om sakta vrids in i under min hud och skickar ut ilningar av självförakt igenom hela kroppen. Här är det annorlunda. Här har vi ännu en så liten del av vårt liv att inga måsten finns. Här hänger inget över mig och han är nära till och med när han är borta.