Nära men inte inuti

Måndagar kommer, måndagar går. Den här är inget undantag.

Jag ömsom gråter i panik, ömsom skrattar hysteriskt. Precis som vissa kör varannan vatten på krogen kör jag varannan kalldusch av känslor. Den första dagen är alltid värst, likt de första såren som alltid tar djupast. Jag har många sår som skapats för första gången och det mest positiva med det är att skulle jag skada mig likadant igen är ärrvävnaden tjockare än huden var från början.

Idag har jag påbörjat en spellista som vi ska lyssna på när vi bilar i Frankrike, nästa sommar. Det är så länge kvar att jag knappt vågar ta in det samtidigt som jag behöver något att klamra mig fast vid för att hålla mig över ytan. Likt Jack i Titanic hänger jag på dörren, tragisk jämförelse egentligen. Mitt vatten är varmare och fyllt med badankor och i håret har jag en inpackning.

Vi har köpt en ny bil också, ett steg framåt mot en ännu större familj. Det blev inte den jag ville ha och därför vet jag att det blev den bästa.
Jag längtar till vi är fulltaliga i bilen, var och en på sin plats men ändå alla tillsammans. Ingen på någon annan eller i varandras magar. Jag vill vara med dem och inga andra men jag vill vara min egen person. 
Beroende men inte livsavgörande. Nära men inte inuti.

Ska vi slå vad?

Fan va det är svårt att få rätt temperatur i badrummet när man badar. Jag vill ha riktigt hett vatten men hatar att bli svettig om huvudet. Det måste alltså vara kallt i rummet men jag vill helst stänga dörren om mig för att verkligen känna att jag är ifred. Och så är det de där med fötterna som alltid är så kalla att till och med ljummet vatten får dem att svida.

Nu ligger jag här i alla fall. Och om temperaturen är mitt största problem vill jag anse att den här kvällen varit hyfsat bra. Jag tog en dag utan studier idag och jag tror att jag gör detsamma imorgon. För även om denna dag varit fin vill jag inte att den ska vara den bästa jordgubben. Jag vill ha den imorgon när vi ska vara tillsammans, fira 50% av graviditeten och få veta könet på vårt nya, och definitivt sista, barn.
Det är plågeri att ha ultraljud på eftermiddagen!

Efteråt vill jag köpa ett babyplagg i rosa eller blått. Även om vår dotter har majoritet av blå kläder i sin garderob, och snudd på inget rosa, så är det en rolig grej att slå in det yttepyttiga i ett paket och låta de stora öppna för att få reda på könet. De har fått betänketid till imorgonbitti men sen gäller det att satsa. Finns det en anledning att tävla och slå vad gör vi det gärna.
Jag tror på en flicka trots att mina odds är ganska dåliga. Av tre möjliga har jag haft tre fel såhär långt.
Vill ni vara med och gissa?

Oavsett får ni en glassig puss!

Förbjudna känslor

Oftast som alltid försvinner den förbjudna känslan av sig själv. Men ibland krävs många djupa andetag och ett förbannat register av nödlösningar och slit för att lyckas. Jag är därför nöjd nu när jag lägger mig i sängen och inte känner av den jäveln längre.

Jag pratar om ångern över att ha barn. Vad-jag-skulle-göra-om-jag-inte-hade-ungar känslan. Det är aldrig så att jag ångrar mina barn personligen eller separat utvalt, utan det är mer en ånger över mamma, helvetes, rollen som kan infinna sig ibland. Detta hör såklart ihop med att samtliga har varit på sitt mest irriterande humör, något de var och en för sig kan vara lite roliga i men i trio blir det vidrigt för alla i dess närhet. Tyvärr är den enda i närheten jag allena och den enda vars tankar driver iväg av sukt efter ett liv i frihet och oberoende.

I mina fantasier är det livet fantastiskt, det är så för att jag aldrig upplevt det och ibland drömmer jag mig dit. Dessa drömmar varar aldrig länge, verkligheten slår mig i huvudet med en leksaksbil, jag trampar på en legobit eller så behöver naglar klippas och läxor läsas. Ibland blir uppvaknandet ett sms fullt av färgglada hjärtan eller en spontan kram bakifrån när jag lagar mat. Eller att de plötsligt börjar gråta av lycka över att de ska få ett syskon till ...