Nära men inte inuti

Måndagar kommer, måndagar går. Den här är inget undantag.

Jag ömsom gråter i panik, ömsom skrattar hysteriskt. Precis som vissa kör varannan vatten på krogen kör jag varannan kalldusch av känslor. Den första dagen är alltid värst, likt de första såren som alltid tar djupast. Jag har många sår som skapats för första gången och det mest positiva med det är att skulle jag skada mig likadant igen är ärrvävnaden tjockare än huden var från början.

Idag har jag påbörjat en spellista som vi ska lyssna på när vi bilar i Frankrike, nästa sommar. Det är så länge kvar att jag knappt vågar ta in det samtidigt som jag behöver något att klamra mig fast vid för att hålla mig över ytan. Likt Jack i Titanic hänger jag på dörren, tragisk jämförelse egentligen. Mitt vatten är varmare och fyllt med badankor och i håret har jag en inpackning.

Vi har köpt en ny bil också, ett steg framåt mot en ännu större familj. Det blev inte den jag ville ha och därför vet jag att det blev den bästa.
Jag längtar till vi är fulltaliga i bilen, var och en på sin plats men ändå alla tillsammans. Ingen på någon annan eller i varandras magar. Jag vill vara med dem och inga andra men jag vill vara min egen person. 
Beroende men inte livsavgörande. Nära men inte inuti.

Frågemåndag

Och så var det måndag igen. Veckorna flyger förbi även om det stundtals känns segt och träget. Vi har verkligen kärleksboostat i helgen och veckan som va innan, OCH helgen innan dess ... Det här med att ses varje dag gör under för min själ. Sammandragningarna har inte gjort ont och min hy är lika frisk som vinden utanför fönstret. Tid tillsammans betyder allt. Pengar är kul men det är av tiden jag mår bra, av närheten och av tryggeheten. Även om det känns så självklart att det är så som det borde vara alltid i evighet så kan jag inte låta bli att ställa mig frågan om jag njuter så av hans sällskap för att det bara är tillfälligt?
Skulle jag må så här jämt om vi träffades varje dag hela tiden?

Svaghet

Skolans sportlov innebär sovmorgon vilket ger mig nya barn. Utvilade, pigga och efter en lugn start på dagen är de båda sitt bästa jag. Jag passar på att njuta för snart är vi tillbaka med väckarklockan igen. Timmarna till de kommer hem från fritids är många och långa men sedan tickar det på bra. Jag saknar honom lika hysteriskt idag men känner ändå en klen tröst i att det "bara" är en vecka kvar.

Graviditeten glömmer jag bort med jämna mellanrum. Det gör mig inget då det kan vara ett av de värsta tillstånd jag vet. Jag vill kunna njuta, känna mig vacker och unik och med en sån där aura alla pratar om. Om mig osar det fisar och det enda som lyser om mig är min feta hy.
Jag känner mig inte det minsta fin och ju mer jag försöker, desto värre blir känslan. Med smink och fina kläder som ändå inte sitter bra framställer jag mig själv som utklädd snarare än uppklädd och skammen i pinsamheten att ens försökt förvärrar allt.

När de kommande månaderna med graviditet, nyförlösthet och amning är över ska jag kämpa för att bli nöjd med mitt yttre. Det inre kommer nog tyvärr inte komma förrän det får lite på köpet av det yttre. Kalla mig ytlig om ni vill men jag är nog bara inte starkare än så.


Vecka 18 igår