Album, bilar och varma skor

Jag känner en känsla av respekt för en artist när jag lyssnar på ett album från början till slut. I den ordning det var menat, med alla låtar oavsett favoriter.
På marken utanför ligger plättar av snö och i dryckeshållaren står en kaffe från McDonalds. Tonerna från Milow's live skiva fyller mig med minnen från spelningar jag upplevt med min man. Just vårt exemplar av denna platta är köpt direkt av artisten själv, han signerade med sitt namn och avslutade affären med en kram.

Jag tror att det var höst men jag kan ha fel. Vi hade precis flyttat ihop och köpt oss en bil. Vi var kärare än någonsin och i den gamla skrothögen tog vi oss till Göteborg för att se den singer/songwriter som skrivit många av de låtar vi utvecklat vår kärlek till. Bilen välsignades i det stora baksätet vid en trafikplats någonstans och under konserten dansade vi tätt intill varandra.
Skivan köptes direkt efter spelningens slut men i den gamla Volvon fanns ingen CD spelare. Vi fick nynna låtarna för varandra väl på väg hem igen.
Vi har kommit halvvägs när lamporna slocknar och styrningen börjar kärva. Vägen strax innan Jönköping är kolsvart och min trygga kille börjar besvärat vrida sig bakom ratten. Vi ska komma att lyssna på vår nya skiva fortare än vi anat tidigare. Lagom till att lamporna börjar lysa upp motorvägen dör hela bilen och på den fart vi har vid tillfället lyckas han svänga av och in på en bensinmack. Turen är inte slut där utan lyckas även erbjuda en hyrbil från den, egentligen stängda, uthyrningen.

Med stolsvärme om baken och kär upp över öronen fyller jag då alla mina sinnen med tonerna från skivan. Den killen som han var då har nu blivit till man, min man. Nu sitter han återigen vid ratten och kör och musiken är lika vacker nu som då. Bilen är utbytt, likaså baksätets funktion, där sover nu vår dotter tungt. Det blir tio dagar ifrån varandra, inte elva. Just nu är det bara lycka på vågen och vad som väntar är lika oundvikligt som att snöplättarna kommer ta över marken och göra mig lika kall om fötterna som mitt hjärta är när han är borta. Men jag lever av värme idag och när imorgon stundar får jag köpa varmare skor ...


Världens bästa pappa

Fritt fram

Timmarna passerar och jag får lite gjort, men likt en droppe i oceanen av måsten. Det räcker inte, jag ser inget ljus och mitt tålamod tappas bort - det springer fort och gömmer sig. Jag ser det ibland när det försvinner bakom krönet men jag är alltid den som ger upp först, leken är slut, tålamodet har gömt sig för bra och jag orkar inte leta upp det. Jag skriker rätt ut - KOM FRAM BARA, jag orkar inte mer!
 
Jag fryser och känner mig ungefär som hojjen på bilden. Som en inparkerad cykel, obrukbar till dess syfte och omgiven av skit, kall blöt skit utan hopp i sikte.
 
 
Inte vidare positivt idag ...

Ett plus bland alla minus är att nästa helg spenderas i Göteborg, min andra hemstad (eller blir det tredje nu kanske?). Jag behöver hjälp med både matematik och unge om tentorna följande vecka ska gå vägen. Jag hoppas även få lite ensamtid med min man, romantiken packas undan med sommarklänningar och soltimmar just nu och kvar finns den gråa vardagen iförd sockor och med en snorig näsduk i fickan.