När det är som roligast

Som vanligt är jag inte beredd på att måndag stundar efter söndag men den här veckan har verkligen varit fantastisk. Att få spendera tid tillsammans någongång under varje dag är en lyx vi inte är vana vid och inte heller tar för given. Ni som gör det, jag avundas er, för är det inte så det borde vara egentligen?
Sen vem eller vilka som prioriterar sin tid allra mest är en annan sak.
 
Idag har vi brunchat på söder. Vi gjorde en high five när vi på första hittade en parkering i rätt kvarter och då kunde konstatera att Lola somnat middag i bilen. Det var bara att bära över henne i vagnen och äta i timmar med goda vänner. När sovstunden var över tog vi oss till närmsta park där en ledig bänk väntade i solen medan vår lilla flicka åkte kana och upptäkte världen. Ett bättre avslut på de här dagarna kunde vi knappast få och om det är sant som de säger, att man ska sluta när det är som roligast, ja då är det dags för måndag imorgon alla gånger.

Det bildas ärr

Huden under mina ögon är frätt av de salta tårarna. Att se honom gå är mer än jag klarar av, men ändå gör jag det. Det sägs att det som inte dödar härdar men jag undrar om det kan stämma. För varje gång jag inte dör av att han går blir jag bara mer och mer trasig. Det knackas ett litet hål i mitt hjärta och de spruckna fårorna blir aningen djupare, varje gång. Det lagas när han kommer hem igen, men likt ett sår som ständigt rivs upp, när skorpan klias av och det börjar blöda på nytt, hinner jag aldrig riktigt läka när han är hemma. Det bildas ärr.
 
Jag funderar ofta på om jag hellre varit den som gått, den som lämnat. Om jag hade kunnat lämna min kärlek för min passion. Mina måsten för mina åtaganden. Min framtid för mitt här och nu. Min vilja mot min plikt.

Jag har aldrig varken haft den disciplinen eller den moralen, eller så har jag bara aldrig brunnit för något så som han gör. Jag måste beundra honom för det, och alla som han. För hur fan hade det varit om alla tänkte med hjärtat som jag?