Andar och byten

Andarnas sällskapande själar från igår har idag gått upp i rök. Ensamheten hänger tung här hemma igen och inte ens Lola´s röst kan fylla ut tomrummet jag känner. Av någon anledning känns det som de stora barnen har varit borta en evighet, det är första gången på länge de inte varit här även om det varit pappa-vecka.
 
Imorgon kommer de hem och inga andar i världen vågar vistas här hemma då i alla fall. Det kanske kan få mitt blod att rusa i ådrorna för just nu är jag stelfrusen. Jag klär på mig i lager, dricker te och badar badkar men jag är kall in i själen. Passionen jag kände imorse efter att ha pratat med min man är borta nu.
Fördelen av att vi med större sannolikhet inte kommer att tröttna på varandra i första taget är utbytt mot nackdelen med att bli lämnad ensam. Jag kan inte låta bli att tänka på hur det skulle kännas att vara den som lämnar. Det är en tanke som är underbar att plocka fram när huset är rent, disken står i maskin, det finns mat i kylen och barnen sover. Då dagen därpå bjuder på träning, sällskap och kramar. Först då vågar jag tänka och kommer fram till att jag aldrig, aldrig skulle vilja byta med honom.
 
De övriga tiderna på dygnet är jag inte lika säker.

Olika är lika med rätt

Han är hemma nu, alldeles bredvid mig, där han hör hemma. Eller snarare där jag hör hemma när han är hemma. Att han klarar sig utan mig är inget jag gått miste om. Han saknar och längtar och älskar som vanliga människor. Han kan tänka rationellt, även om milen mellan oss är många och telefonsamtalen blir få så vet han att vi har varandras kärlek. Han kan se vår saknad som ett bevis på vår lycka. Han kan längta med pirret i magen och utan klumpen. Klumpen är min. Jag gråter när han går, skriker när han är borta och älskar så att hjärtat går sönder. Jag flammar upp som eld men han kan möta mina lågor bitvis med snö, vi smälter samman när vi är nära men i ensamhet brinner jag upp.
Vi är rätt för att vi är olika, jag vet det.
För om han skulle vara som jag skulle vi inte va.

Vägskäl

Att jag skulle stå i detta vägskäl i livet har jag vetat länge. Jag förflyttar min tyngd från det ena benet till det andra, jag försöker känna dragningarna från de olika håll och jag försöker se vägen framför mig. Det blir aldrig som jag tänkt mig, det vet jag av erfarenhet - men det brukar bli jävligt bra ändå.
Säkra kort eller vind för våg?
Båda stigarna leder till större vägar, båda stigarna tilltalar mig. De bägge innebär hårt jobb men tenderar att resultera i totalt olika framtider. Den ena vägen passar familjesituationen bättre, den är asfalterad och lätt att köra vagn på. Det är en 30 sträcka med rödlysen och farthinder, trottoar och mötande människor som hälsar.
Åt andra hållet går motorvägen, jag kommer att packa ungarna i bilen och utan säkerhetsbälte dra på i 140. Terräng, hinder och vattenplaning. Men vi skulle åka cab och ha vinden i håret. Vi skulle åka söderut, mot varmare breddgrader.
När man vill men inte vågar. Antingen eller är det inte en möjlighet som bara kommer en gång, jag kommer kunna göra båda. Frågan är vad som är bäst just nu.
Fortsätta plugga är den ena vägen, skriva en bok är den andra. Ni kan ju gissa vilken som är vilken av beskrivningarna ovan ...
 
 
Jag vill om jag vågar ...