Tiden läker och förtränger

Imorgon.
Det har gått så lång tid nu att jag knappt kan greppa det men imorgon kommer han hem. Jag är glad för det såklart men mitt i lyckan kan jag inte hjälpa att känna rädsla över hur det kommer bli när, det som nu är en evighet i mitt hjärta, är en kort period i framtida sammanhang. Det kommer komma tider när 11 dagar är en kort period och en vanlig är månader. Det normala kommer att pushas hela tiden tills ett vanligt familjeliv är sådant som bara finns på film, för andra, inte för oss. När det kommer smygande kanske vi kommer vänja oss, kanske jag kommer överleva. Lite som med en graviditet - skulle man bli med barn i åttonde månaden direkt skulle man dö på fläcken. När det smyger på en växer acceptansen fram och tillslut kanske jag har glömt hur vi en gång hade det, med heliga tacomiddagar, torsdagssoppa och serierna vi såg på tv när barnen hade somnat.
 
 

Men än har jag inte glömt, än svider det.

Fredags känslor

Inga ord jag känner till kan beskriva den lättnad jag upplever över att det äntligen är fredag idag. Kärleken jag känner till inledningen på helgen har börjat bli nästintill sjuk. Stressen är dock också total inför denna helg. Om en vecka sitter jag här med en annan fredagskänsla, med största sannolikhet inte lika euforisk. Nästa fredag kommer han inte hem. Att det då är kärlekens dag bryr sig inte schemaläggaren inom försvaret inte om och egentligen inte jag heller.
 
Jag ogillar alla påtvingade dagar då det ska förväntas presenter och blommor och choklad.
"Ge mig en bra flaska vin istället", har jag alltid sagt. Men i år är även det överflödigt och onödigt. Vi kan fira den kärlek vi känner alla andra dagar. Jag säger det nu men ni kan ju gissa hur jag kommer att gnälla och gråta en vecka från nu. När jag inte får räkna ner i timmar och minuter utan i dagar och nätter.
 
Jag ska försöka mitt bästa att inte låta kommande period påverka denna helg tillsammans.

Håller emot

Lola somnade bra mycket tidigare idag än vanligt. Vi har haft den segaste och deppigaste eftermiddagen och kvällen sen vi kom hem från öppna förskolan (vilket gick hur bra som helst). Tillslut verkade vi tröttna på varandras irriterande sällskap båda två och hon ville lägga sig, jag sa inte emot då hon stått som fastkilad vid mina ben de senaste timmarna och bara gnällt om precis allt. Hon var trött och jag med. Trött på mig själv.
 
Nu ska jag försöka att inte äta upp allt som finns i kyl och skafferi samtidigt som jag gör mitt bästa för att låta bli att klia på mina, förbannat spruckna, händer. Detta följt av att inte falla för frestelsen att gråtandes ringa min man i ilska och be honom ställa sig på försvarets gamla längdskidor från andra världskriget och sparka sig hela vägen hem från Kiruna. Det är så mycket hela tiden som jag kämpar emot, jag önskar jag bara kunde släppa allt. Släppa ut alla känslor och viljor inom mig.
 
Det är väl det jag gör lite här kan jag tänka ... Jag är glad för den här platsen.
Jag är glad för er - oavsett om ni hatar eller älskar mig - ni finns här!
 
(P.s. jag har skickat in en önskan om en annan förskola till Lola)
 
 
100 dagar har nu gått.