Let's Dance

Ikväll vill jag byta med alla deltagare i Let's Dance, alla!

Att få glittra och le som de gör, med glansiga ben i skräddarsydda klänningar som skimrar som havet. Jag skulle göra allt för den känslan just nu. Själv sitter jag i min mans mjukisbyxor i storlek Xtra Large med fötterna på bordet, barfota med strumpludd mellan tårna. Tröjan jag vanligtvis drunknar i är också hans men nu börjar den smita åt över vecka 18 magen. Min ettåring matar mig med halvätna nachos och till dessa dricker jag saft med sugrör. De stora dansar runt i soffan, på golvet och längst diverse övriga möbler. Jag finner ingen anledning att säga åt dem att sluta hoppa sönder vardagsrummet.
Kan jag inte stråla sådär spelar det ingen roll om soffan är lite härjad också. Bord och bänkar skulle matcha mig mer i form av en brädhög mitt på golvet i alla fall.

Mina ögon glänser av tårarna som trycker på, inte av strålkastarljus. Jag kan komma undan med mycket gråt framför barnen men fan inte till Let's Dance. Jag håller igen till de lagt sig men sen går det inte längre. Med min man i andra änden av luren kommer allt på en gång, jag är ett vattenfall och en fontän i ett. 

Tänk om jag kunde dansa. Dance my tears away...

Sjukdommar och gnäll

När vännerna gått hem och festen tagit slut igår hade jag så ont i magen att jag grät. Om det var bebismagen eller stressmagen vet jag inte säkert men jag är fortfarande öm och en dag i fosterställning skulle vara att föredra. Det kommer ju såklart inte hända, varken idag eller en av de närmaste i framtiden.
 
Lola är sjuk och gnäller på nätterna, jag är trött och gnäller på dagarna. Hon vaknar tidigt, jag somnar sent. Vi är en dålig kombination just nu och det underlättar knappast livssituationen.
Den jäveln ja. Tankarna på att det här inte håller kommer oftare nu än någonsin tidigare. Omständigheterna spelar såklart in. Det är grått och kallt både utanför fönstret och inne i själen. Kärleken som i vanliga fall lyser upp är långt borta, för långt borta. Kampen inom mig är outhärdlig. Jag vill så gärna men kan inte och vet inte hur. Jag vill hitta den ljusa sidan men jag antar att jag står för långt bort på den mörka.
 
Och så är det fredag till råga på allt. Det kanske river upp såret lite extra. Han skulle ha kommit hem idag egentligen ...

Värsta festen

Nervös som om det vore min egen fest har jag nu målat mitt ansikte i hudfärg för att inte skrämma ihjäl ungarna. Min son som fyllde tvåsiffrigt i veckan ska ha sin fest. Då vi inte ville riskera ett ekande dansgolv bjöd vi hela klassen, de är 30 barn. Det är sportlov tänker jag, många är nog bortresta. Vi bjöd parallellklassen också. 30 till.

Jag kan säga att det har fullit en liten småsten från mitt hjärta för varje sms som meddelat att deras barn inte kommer. Färre än jag trodde är borta detta lov och det kommer att bli en hejdundrande fest för min grabb.

Hjärtat slår dubbla slag i takt med spellistan som jag nu satt ihop. Jag är evigt tacksam till min vän och min syster som hjälper mig att annordna spektaklet ❤️