Kär i värme

Jag känner saknad av sommaren. Saknad av att vara nybadad, ung och älskad. För första gången i livet känner jag mig gammal. Min hy är grå och okysst av både sol och läppar. Min kropp är torr av kyla och inte av saltvatten och jag återfuktar den förgäves med lotion istället för fukten i luften. Kläderna jag bär blir längre och lagren fler för varje dag som går. Golven här hemma är för kalla för barfota fötter. Knogarna är redan fnasiga och snart blöder mina spruckna händer likt mitt hjärta när han lämnar mig. Han och sommaren försvinner och jag längtar. I min saknad sörjer jag det förgångna och trånar efter framtiden. Det kommer bli en kall höst men jag ska finna mina värmekällor och ta tillvara på alla chanser till ljus. Jag är kär i värme och ständigt frusen.
 
 
Unga, varma och rena - fulla med kärlek
 

I strid med en 1-åring

Sitter jag vid datorn lägger hon huvudet i mitt knä, tittar upp med sina stora blå och säger "Hej". Lagar jag mat klättrar hon på sin lilla pall vidare upp på diskbänken, sträcker fram handen emot mig och ljudar "Mmmm..". När hon vaknar ropar hon "Mamma" och när hon får se mig spricker det lilla runda ansiktet upp i ett enormt leende följt av ett glädjetjut. Hon får mig knall och fall och jag ger henne allt jag förmår.
Att hon lär sig att flirta sig till det hon vill ha har jag inget emot, det är en kunskap väl värd att besitta. Hon är bestämd och målmedveten och jag älskar det hos denna lilla tös.
Men ... Det finns ofta ett "men" med i alla tankar och känslor. Hennes bestämdhet blir även till krig mellan oss. Det gör oss till två fiender med maximala armeer och starka viljor att vinna våra strider. Vi har olika strategier och segraren står oftast inte som lyckligast, vinner jag ger det mig dåligt samvete - vinner hon likaså.
 
I vagnen idag börjar hon vrida sig som en ål och vråla, jag förstår att hon vill gå själv men orkar inte alltid då hennes promenader oftast leder i motsatt riktning till mina. När jag andats och räknat till 10 fler gånger än jag kan komma ihåg blir jag yr och förbannad. Selen som annars hjälper mig är inte kopplad genom åkpåsen. Att det är farligt att stå upp i vagnen åt fel håll utan att hålla i sig är ingenting hon bryr sig om.
Efter en kvarts sura miner på både mamma och barn är vi framme vid trappan, där måste jag köra vagnen baklänges och med båda händerna för att ta mig upp. Jag förklarar detta för mitt barn men hon har slutat lyssna för länge sedan. Det kan även vara så att hon inte fattar, vad vet jag, att sitta snällt i vagnen finns inte på kartan.
Då gör jag det, det som för mig känns som ett nederlag - jag ger henne min mobil och via Youtube visar jag henne ett barnprogram som hon ibland dansar till när hon ser det på TV. Som ett ljus sitter hon still.
Jag hoppas att detta inte upplevs som att jag ger upp i hennes ögon men i mitt hjärta är det precis vad jag gör.
 
Det är en bagatell, det förstår jag också, men det är en början och det kommer fortsätta för det fungerar. Jag kommer att distrahera och avleda med alla mina medel för att slippa ta fighten påriktigt. I familjestrider är jag den ständiga förloraren för jag bär på svagheten de saknar, samvete!

Borta igen . . .

Jag fumlade med händerna för att finna värmen av hans hud under täcket. Allt jag fann var en liten tuffs av hår likt en sockervadd runt huvudet som ständigt lyckas böka sig upp i mitt ansikte. Det är antingen den änden eller just ändan hon gosar upp under min näsa de mornar jag hämtar in henne till mig. En morgonpigg storebror som saknar förmågan att hålla käften i allt han tar sig för i ottan resulterar ofta i att hon väcks utan att vilja gå upp. Hon somnade om mellan sina föräldrar men när hon vaknade var bara den ena kvar.
Jag mötte ingen varm hud under täcket, det är måndag och han är borta igen.
Även om jag var säker innan också så har jag aldrig varit lika säker som nu. Jag vill inte leva utan denna man. Jag måste klara mig utan honom ibland och det går, jag klarar mig men inte så mycket mer än så, jag lever inte.
 
Jag är lycklig som funnit kärleken och jag förstår att jag låter otacksam och gnällig, ja helt idiotisk när jag i min lilla bubbla av kärleksfeber tycker synd om mig själv som tar på mig allt för mycket ansvar. Att jag sen vågar klaga på ett beslut vi tillsammans fattat för vår familjs bästa, en familj där alla medlemmar har hälsan i behåll tillsammans med en fint avvägd gnutta sjuk-i-huvet. Tänk om jag kunde vara lite nöjd någongång.
Jag skulle förmodligen inte skriva en rad då . . .