Starka frågor och svidande svar

Bilden av det lilla barn som vilar inuti mig har etsat sig fast på min hornhinna. Jag ler mest hela tiden och tillsammans med Jolene köpte jag lite kläder på "nyfödd" avdelningen för att fira.
 
Hon frågar mycket min äldsta dotter. Om allt och hela tiden. Detta är såklart något jag är mäkta stolt och tacksam över, att hon kan prata med mig om allt. Att hon inte skäms över att undra och inte drar sig för att vara nyfiken. Hon ber inte om ursäkt, hon kör över. Det är frågor om killar och om tjejer, om sex och relationer, om vänskap och om krig. Det undras och funderas och tänkts, ibland vettigt, ibland det motsatta.
 
Det var såklart ingen undantag idag.
 
Från ingenstans, utan förvarning och appropå ingenting funderade hon över hur det var för mig att vara ung med två små bebisar (hon och hennes bror räknat). Hon ville veta hur jag mådde då och vad jag gjorde. Vidare löd frågorna varför jag och deras pappa gjorde slut, varför vi bråkade så myclet och om jag trodde att de mådde dåligt av bråken.
Utan att tänka vidare länge svarar jag från hjärtat. Jag vet av erfarenhet att inget annat duger åt henne, hon ser igenom mina lögner direkt. Jag förklarade att jag kände mig ganska ensam med dem ibland, inte som nu när de är stora men som jag idag kan känna med Lola som är en bebis. Den största skillnaden då från nu är att snudd på hela min bekantskapskrets idag också har barn, då kände jag knappt någon.
Jag säger till henne, och jag hoppas att det stämmer, att jag inte tror att de kände av några bråk mellan deras pappa och mig. Vi hann avsluta innan det gick ut över barnen. Bråken grundades ofta i våra olika livssituationer. Jag var ung med två små bebisar att ta hand om. Han var nästan lika ung men till skillnad från mig så behövde han inte mogna riktigt då.
 
Vi diskuterar mammor och pappors roll ett tag innan hon konstaterar själv att det inte funkade mellan oss för att han var borta så mycket från mig. Att jag kände mig ensam med honom. Jag nickar och säger till mitt försvar att det är tufft att vara ensam med två barn när ens man inte är hemma och hjälper till.
Då ser jag den, skräcken i hennes ögon och snart rinner första tåren ner för hennes kind i vinterkylan och jag vet precis vad hon tänker ...
 
Jag är också rädd för de tankarna men hur fan ska jag låta bli att visa det?

Oro och jämförelse

Jag mår bra. Nu pratar jag inte allmänt utan som gravid. Enligt min Gravid App går jag in i vecka 7 idag, både det samt beräknad förlossning kommer förmodligen ändras vid ett ultraljud. Ibland mår jag lite illa, det spänner till i magen och jag pruttar då och då. Symptomen späs såklart på då jag vet om att jag är med barn, hade jag inte vetat hade jag inte mått konstigare än vanligt.
 
I mitt huvud löper känslorna amok, inte heller något unikt för att vara jag. Allting är precis som vanligt. Och kanske är det just därför som jag är så orolig att jag går in i väggen. Det här är min femte graviditet och jag har tre barn, visst ett missfall har jag fått och det var mitt livs värsta upplevelse. Men förutom det. Mina barn är friska, starka och smarta. De är jobbiga, livliga och roliga som barn ska vara. De är fina till utseendet och i hjärtat och de har bra vänner som de själva har valt ut, eller de har väl valt varandra. Hur de stora var som bebisar kanske jag har förträngt men Lola som är 17 månader nu har varit det lättaste barnet på jorden. Av erfarenhet och jämförelse med mina samtliga och alla andra bebisar jag känner kan jag utan tvekan säga att hon har varit den lättaste bebisen jag vet.
 
Så det är inte bara den självklara oron över att allt står rätt till inne i magen och att den lilla ärtan växer som den ska som skaver. Jag är även rädd för att bebisen som föds i slutet av sommaren kommer vara av den jobbiga sorten. Min första var knepig, men så var han ju också först. Och jag var 17!
Nummer två lixom hakade på. Om hon inte var nöjd från början så blev hon det snabbt. Hon fattade själv att rollen som tidskrävande redan var paxad av storebror. Hon tar igen det nu, med råge ska ni veta.
Lola, med tillgång till fyra familjemedlemmar att utnyttja till max klarade sig bäst på egen hand. Somnade själv, åt snabbt och behövde ingen famn att söka tröst i. Det var som att hon njöt av utrymmet i den stora världen utanför magen och ville känna friheten i att inte bli störd.
 
Då hon är min senaste är det henne jag relaterar till som bebis. Självklarheten i att nästa kommer bli exakt som hon börjar dock luckras upp en aning.
Kärlek finns i överflöd även till dig med lilla vän, hoppas bara jag kommer tycka om dig också!