Packa pappas kappsäck

Jag andas ut. Långa jävla andetag och det jag trodde skulle generera total ångest har istället lyft en sten från mina redan nedtyngda axlar. Jag har mailat skolan och bett om ett par veckor extra på kursen jag läser. Jag skäms för att jag inte pallar tempot samtidigt som jag skrattar åt mig själv som står i skam. Jag har för fan en melon mellan benen och tre vildingar i olika åldrar att styra upp, min man är hemma aldrig och jag börjar gråta för allt och ingenting. Det är okej att vika sig, jag vet det och nu känns det så mycket bättre.
 
Imorgon åker vi till landet, via min mamma och bonuspappa som är bosatta halvvägs till västkusten. Ikväll ska jag genomgå den mest påförestande fas jag vet, att packa. Men bryter jag ihop på vägen så slänger han upp mig över armen och bär mig sista biten. Han är stark min man. Ikväll kommer han hem.
 

Om de ändå var så fridfulla som de ser ut!

Prinsessa

Jag somnade igår som den prinsessa jag allt för sällan känner mig som, men som jag faktiskt kan vara. Vintern och våren har tagit på mina krafter och tärt på mitt självförtroende men dagar som igår får mig att finna hoppet en smula, jag kan vara ganska härlig och må rätt bra trots allt. Det finns där inom mig, även om det är djupt begravet under kyla, depression, gravidkilon och ett täcke av pollen.
 
Jag börjar även längta till ett flertal dagar som kommer framöver. Innan har jag mest sett dessa som milstolpar som ska bockas av i väntan på att gå i mål i mitt marathon. Nu kan jag känna glädje även i just den dagen, jag vill uppleva den och jag vill njuta där och då. Nästa vecka bjuder inte på några direkta höjdpunkter ännu, jag avslutar den nuvarande kursen, den som skulle vara min sista. Jag vill fira det men kommer på att jag i min iver och rädsla för att tiden går långsamt om man har lite att göra, la till en kurs till på fem veckor i direkt anslutning till denna. Så jag avslutar och påbörjar.
 
Veckan därpå börjar semestern närma sig på allvar och det är en kort vecka även för min man. Vi ska ha vår yngsta dotters första födelsedagskalas här i Stockholm. Då vi är på landet på västkusten på hennes riktiga födelsedag firar vi dubbelt, och ingen är mer värd två kalas än hon, min tvååring och blivande storasyster. Vi passar även på att skåla för det kommande barnet samma dag, något jag vill göra med mina vänner här innan vi isolerar oss på landet sista tiden innan hon kommer till oss.
 
Helgen efter det infinner sig dagen som jag bokade upp i oktober förra året, som min dotter pratat om varje dag sedan julafton och som hennes två bästa vänner också blev medbjudna till på sina födelsedagar nu i våras. Att just det datumet krockar med den enda inbjudna familjedagen på min mans arbete kan inte hjälpas, även om det bidragit till många stora tårar nedför mina kinder. Jag och tjejerna ska gå på One Direction´s konsert, det kommer bli till ett minne för livet hos oss alla.
 
Sedan åker vi. I nya bilen och med takboxen fullproppad av vagnar, kortbyxor, regnjackor och bb-väskan lämnar vi förorten till huvudstaden och beger oss till andra sidan Sverige för att fira midsommar. Och vi kommer inte komma hem igen förrän barnaskaran kan räknas till fyra och vi är två trötta, men lyckliga, nyblivna föräldrar.

Nära men inte inuti

Måndagar kommer, måndagar går. Den här är inget undantag.

Jag ömsom gråter i panik, ömsom skrattar hysteriskt. Precis som vissa kör varannan vatten på krogen kör jag varannan kalldusch av känslor. Den första dagen är alltid värst, likt de första såren som alltid tar djupast. Jag har många sår som skapats för första gången och det mest positiva med det är att skulle jag skada mig likadant igen är ärrvävnaden tjockare än huden var från början.

Idag har jag påbörjat en spellista som vi ska lyssna på när vi bilar i Frankrike, nästa sommar. Det är så länge kvar att jag knappt vågar ta in det samtidigt som jag behöver något att klamra mig fast vid för att hålla mig över ytan. Likt Jack i Titanic hänger jag på dörren, tragisk jämförelse egentligen. Mitt vatten är varmare och fyllt med badankor och i håret har jag en inpackning.

Vi har köpt en ny bil också, ett steg framåt mot en ännu större familj. Det blev inte den jag ville ha och därför vet jag att det blev den bästa.
Jag längtar till vi är fulltaliga i bilen, var och en på sin plats men ändå alla tillsammans. Ingen på någon annan eller i varandras magar. Jag vill vara med dem och inga andra men jag vill vara min egen person. 
Beroende men inte livsavgörande. Nära men inte inuti.