TV, träning och väder

Efter att ha sovit en sväng på saken känner jag inte alls samma ångest över att figurera i TV i en dålig vinkel eller för något jag inte ens är säker på att jag stödjer. Det var ett jobb och ibland gör man ett bra sådant och ibland inte. Dessutom får jag nöja mig med att de var nöjda och därför borde väl även jag vara det. Mitt liv innehåller på gott och ont större problem än så.
 
Träningen känns på topp igen, efter ett pass i helgen med min bästa vän har jag fått bra tips på vad som är okej och inte när det kommer till olika övningar. Jag började för en sekund känna av en antydan till foglossning och blev därför livrädd. Med Lola kom den runt den här tiden och höll ihärdigt i sig i tio veckor utan uppehåll. Jag led mig igenom promenader och sittställningar utan att låta det påverka mitt liv men jävlar vad ont jag hade. Plötsligt försvann det magiskt över en natt någon månad innan hon föddes, mycket kanske för att jag vägrade acceptera smärtan och gick ändå men denna gång gör jag allt för att undvika dess uppkomst.
 
Jag kollar vädret på Rhodos varje dag, säkert en gång i timman på alla appar och sidor jag kan komma på. Jag väljer den som visar varmast och bäst och drömmer mig bort. Både dagarna nu i veckan och helgen som kommer är fullspäckad med aktiviteter och även om jag längtar till dessa också så hoppas jag mest på att de får timmarna att kännas som sekunder och att vi plötsligt sitter där på arlanda i väntan på avgång.

Semesterplaner och studiemoral

Jag förbereder mig inför tentorna genom att äta lunch över mobilen tittandes på Instagram. När jag äntligen slår upp datorn istället hinner jag inte ens in på skolans hemsida och min egen plugg-portal innan alla de olika resesajterna fattar tag i min längtan. Om en månad lite drygt ska vi åka.
 
Det blir halv semester enligt mig, han och jag och bara den lilla. På helsemester är vi själva och på osemester är vi allihop. Att åka med lilla familjen känns jätte bra just nu även om jag såklart alltid vill ha de stora med på äventyr också. Däremot så delar vi lätt upp oss när vi åker allihop, det blir en vuxen med de stora och en med den lilla. Oftast drar jag det kortaste stråt och får aggera babywatch. Eller drar och drar, det är de stora som tar den korta stickan och trycker upp den i mitt ansikte. Sen tar de sin absoluta favorit i handen, packar väskan med sitt bästa humör och skapar minnen för livet, utan mig. Som ni kan räkna ut är jag inte favoriten ...
Jag placeras i bebis laget, jag vinner i tid för mig själv när hon sover men det är fortfarande ett tröstpris i mina ögon. Påtvingad egentid där start och stop råder är svår att njuta av. Dessutom är sällskapstid den mest värdefulla för mig. En resa bara vi tre ger mig därför allt.
 
Ni märker vilken studiemoral jag har va?

Systerskap och drömmar

En sån där dag som bara inte får ta slut. Förutom samtalet som kommer att vara vårt sista på ett par dagar har denna lördag varit fulländad som gift, ensamstående, gravid, trebarnsmamma. Alla barn har överträffat sig själva och jag har fått betydligt mycket mer tid än vanligt men min syster. Vi har kunnat prata utan att vara föräldrar. Alla ni med barn vet vad jag menar nu. De få stunder när man plötsligt bara kan vara sig själv, inte mamma, bara jag.
 
I stundens hetta planerar vi för framtiden, den närmsta och den om länge. Resor vi ska göra och relationer vi vill uppnå. Jag är som lyckligast när jag får planera, långt ifrån alltid blir det något av alla planer men det kvittar. Ibland blir det av och då är det värt. Oftast uppskattar jag ändå resan som mest innan den bär av. I datorn, på pappret och i tankarna är upplevelsen som bäst. Då är allt möjligt och flyter på perfekt. När verkligheten sen spelar in adderas människor i olika storlekar och då spricker bilden av perfektion. Då tar drömmen slut, uppvaknandet tar över och verkligheten hälsar på. Men fram till dess finns drömresor utan gränser.