Fredag

Dagarna när han kommer hem känns som dagarna jag väntat på hela mitt liv. varje dag samma sak. Det tar en evighet för timmarna att gå just den dagen och när jag äntligen hör hans hand på dörrhandtaget och hans röst från hallen så infinner sig en trygghet jag hunnit glömma att jag kunde känna. Att han är rätt för mig finns ingen tvekam om, att han gör saker just nu som inte alls passar mig är en annan grej.
 
Lola hade många och långa vakna timmar inatt då ingenting passade. Turligt nog är hon så pass hes efter att ha skrikigt i flera dagar att det inte blev någon direkt högljudd natt. Men vakna var vi, och växlade mellan samtliga sängar och soffan fler gånger än jag kan räkna till. Lampan tänd, lampan släckt, tända ljus, skenet från månen och stjärnorna. Vi testade allt och allting passade i ungefär fem minuter, i ungefär den tid de tog för mig att slappna av och nästan, nästan hinna somna. När solen gick upp och jag höll på att ge upp gjorde hon det också. Raklång över samtliga kuddar i vår stora säng somnade hon äntligen och vi försov oss med marginal från våra frukostgäster som skulle infunnit sig 8.30.
 
Vi fick bjuda på lunch istället och därefter följde lek. Jag är glad över att hon fått en sjukdom som de flesta har haft och de resterande verkar vilja ha. Isolationen känns därför ganska mysig trotts allt. I efterhand kommer jag minnas dessa dagar som fina, det var sjukt jobbigt och krävande och jag tror nästan jag gråtit mer än den drabbade men vi klarade det tillsammans och nu är min man äntligen hemma. Bara hans närvaro gör mig starkare, jag kommer förmodligen ta på mig att gå upp inatt om hon skulle vakna men valmöjligheten att ligga kvar finns där och det gör mig lugn och trygg i ansvaret. När jag är det enda alternativet blir jag nervös!

Ödmjuk och på samma lag som himlen

Efter några sammanhängande timmar inatt och även ett par i solen när Lola sov middag är den ödmjuka mamman tillbaka. Hon snyfftar och gnyr, lösten som skrek sönder och samman igår är hes idag och hon viskar fram sin klagan. Jag behöver inte längre hålla fast henne i ett skruvstäd med ena handen för att med andra lirka in en alvedonspruta i munnen. Hon gråter men gapar och jag gråter också då. När hon pressat sig själv till sista droppen ryser hon av obehag men säger ändå "Klar, så ja" och jag önskar hon kunde förstå den stolthet jag känner över henne då som alltid.
 
Jag brukar brottas med de mest vackra solnedgångar om kvällarna men nu ikväll kände jag för sörsta gången på länge att vi stod på samma sida. En kär vän bjöd över sig och sin fina gravid-mage och lagom till middagstid kom hon med en kasse mat och frukt. Vi åt och njöt bäst det gick då Lola inte alls ville visa upp något bordsskick. Vattkoppor i munnen och feber gör hennes aptit dålig och så länge hon är minsta lilla nöjd får hon göra som hon vill känner jag. Vi åt lite vid bordet, lite i soffan och avslutade på golvet i badrummet då hon ville bada.
 
Jag är så tacksam över mina vänner just nu, nya som gamla. Jag behöver er alla mer än ni kan ana. Nu ska jag skynda mig att sova för imorgon får jag sällskap redan till frukost <3

Trött på fan allt

Just precis nu är jag så jävla otacksam över vad jag har. Jag vill inte känna så men för sekunden skulle jag kunna byta ut allt. Lola´s vattkoppor har fullkomligt exploderat och natten till idag sov vi högst ett par timmar sammanlagt. Att ta igen mig lite på dagen idag gick inte heller, hon som vanligtvis sover 3 timmar utan problem vaknade i panik efter 20 minuters sömn. Jag hann betala räkningar, that´s it. Sedan dess och hela förmiddagen innan har hon skrikit och gråtit om vartannat. Badet hjälper tillfälligt men inte mycket annat och tröttheten hänger över oss båda och gör våra humör fruktansvärt lättrubbade.
 
Inget jag gör duger, jag får inte trösta, inte leka. Jag känner mig så jävla oduglig som förälder, både då hon tar ut sin ilska på mig och då jag gråter i panik över att ingenting kunna göra. Samtidigt är jag full av skuld över att jag bara vill lägga mig ner och sova, vila, koppla av och koppla bort. Jag har ont i magen, ont i ryggen och i bäckenet men mest ont gör det i hjärtat. Jag vill bita ihop och tänka på att det snart är över och då aldrig kommer att komma igen men det stämmer inte, jag vet att jag ljuger för mig själv. I höst börjar hon på dagis och hon kommer att åka på den ena sjukdommen efter den andra och det kommer vara jag som får ta hand om det, jag, bara jag och ingen annan.
 
Nu är flaskan slut och syrenen har dragit igång igen. Jag vill söva mig själv och vakna igen när den här graviditeten är över. Att vara trött är fan det största handikappet jag vet när det gäller mig själv.