"Den killar och sticks"

Det som vanligtvis brukar vara små kliande bubblor på min hud och konsentrerade till bara knogarna och armvecken har nu blommat upp till vätskefyllda bölder över precis hela kroppen. Jag tvättar ihjäl mig, ingen är så ren som jag, jag smörjer med det bästa och dyraste människan kan ta fram från naturen, jag vill inte ha kemikalier på min trasiga hud. Jag får panik. Jag känner mig så jävla äcklig.
 
Någon form av hudläkare skulle såklart behöva uppsökas med det är en djungeln jag inte känner till och jag är livrädd för alla människor i vita rockar. Jag till och med bröt ihop i väntrummet på vårdcentralen idag när jag var där med Lola, detta trots att allt var helt okej med henne. Lite feber och hosta, inget farligt alls.
 
Det är något med miljön på sjukhus och kliniker, det är något med ljuset, ljuden och lukterna.
Det är inte första vintern min kropp reagerar såhär på kylan, i samband med första snön ungefär slår det till, och det slår aldrig fel. Jag brukar kunna underhålla det hela med dyra krämer, korta naglar och otaliga timmar i solarium. Det är verkligen inget jag varken står för eller rekommenderar annars men i detta fall lindrar det, att det sedan säkert ger mig värre symptom i framtiden får jag ta tag i då.
Som läget är nu finns inte tiden att sola flera gånger i veckan, inte heller kan jag stå emot frestelsen att klia tills det blöder. Minsta lilla nervositet och jag är där med naglarna. Minsta lilla stress och minsta lilla ångest likadant. Och det är inte minsta lilla, det är mesta möjliga nästan hela tiden ...

Reflex

Smygande idag. Långt ifrån övertygande men jag har mått lite bättre, varit aningen gladare, orkat lite längre och inte skrikigt en enda gång. Det är en dag närmare helg, det kan vara det. Det kan även vara att jag inte delat ut den lilla energi jag lyckats jobba upp, jag har sparat den för mig själv och fått fina tillskott av mina barn.

Jag ska ruva på den så länge jag bara kan och, likt en parasit, suga åt mig all jag kan få av andra. Jag ska låta den växa av min svaga kroppsvärme och viska ömma ord i dess öra. Alla de ord jag vill säga till de jag älskar men inte kan. Avståndet har fixat det så.

När bollen av energi är stor och stark ska jag plantera in den i mitt huvud, allt annat där inne får göra plats, det är mest skräp ändå. Jag ska lysa som en sol och stråla som en stjärna. Tyvär är det en reflex, den behöver ljus emot sig för att slå tusenfallt tillbaka.

Längtar efter revansch och barfotafötter

Jag tog ingen revansch på gårdagen. Inte idag i alla fall.
Varken bättre elle sämre skulle jag säga, inte alls innehållslös eller onödig, bara inte så pass värd som dagar kan vara. Nu är klockan så pass mycket att det känns skönt att bara släppa garden och ge upp.
Skeppet sjunker och jag förvånas av det kalla vattnet istället för att slå omkring mig. Man vänjer sig vid kylan och tillslut är det så kallt att det hettar mot huden. Jag andas in med vetskapen om att det inte finns någon luft kvar. Jag dränker mig i denna dags sista minuter och, liksom igår, känner tacksamhet över att jag inte behöver uppleva den igen.
Imorgon föds jag på nytt. Återigen så gör jag om, om det blir rätt vet jag inte - det vet jag aldrig, men jag hoppas.
 
Hoppet är det sista som lämnar livstidsfångar innan de dör har jag hört. Jag har ett litet fängelse här, innehållande tre små vakter och inga cell-kamrater. Men jag har hopp, än så länge. Det behöver bara räcka fram till våren. Då knopparna brister blir även mina galler mjuka och vakterna får spring i sina ben. Vi är då fria tillsammans och inga tyglar behövs. Vi blir till ett lag, eniga och världen emot oss hamnar på vår sida. Allt blir bra igen, bara vi får lite solblonderat hår och gräs mellan tårna.
Jag längtar efter första barfota promenaden.