Vänner och fiender

Om jag inte tidigare idag hade bokat min första terapitid hade allt mitt hopp varit som bortblåst nu. 
Det är anmärkbart hur en så underbar dag där jag som mamma, med stor hjälp av min bästa vän, kunnat leverera perfekta kalas outfits till samtliga barn. Efter 4 timmar i inomhuscentrumet beslutade vi oss för det bästa till alla och det resulterade i applåder väl hemma igen.

Jag kände mig inte bara som en bra mamma utan tyckte om mig själv för att jag burit upp ett bra humör hela dagen. Haft tålamod med de små och valt med omsorg utan stress i magen och panik i huvudet. Jag har även tänkt på min man med kärlek och längtat till imorgon utan missnöje över att han inte är här idag. För en sekund är jag Supermom och Wonderwoman i ett!

Men då kommer hon, den enda som kan golva mig med bara blicken. Hon lägger till ord och meningar till glöden i ögonen och allt som tagit mig en hel dags medgångar att bygga upp raseras. När hon svidar om till fiendeförklädnad har inga av mina superkrafter någon effekt. Hon är större, starkare, åtta år och vinner oavsett om hon förlorar. 
För min förlust är ett faktum i samma stund som hon brister.

Tre varianter av - klädd

Hur självupptagen får man vara? Ni har ju ställt frågor som jag helt glömt bort att svara på. Imorgon kommer inlägg om hur alla familjemedlemmar hänger ihop, vem som bor var och hur livet emellan oss hänger ihop.
Jag tänkte även berätta fortsättningen på min och Per´s första dejt-helg. Hittills har ni ju bara hört om första kvällen och morgonen efter ... trodde ni det var slut där? Då underskattar ni mig och min pinsamhet, det kommer mera!
Det där med att fota och lägga upp de kläder jag köper på lågpriskedjor typ en gång om året känns inte aktuellt eller relevant. Jag har även svårt att tro att någon skulle finna det inspirerande. Då jag är en tjej ständigt klädd i träningskläder känner jag mig finklädd i ett par jeans och en kofta och utklädd i typ allt annat. Till studenten om ett par veckor har jag däremot köpt en klänning som jag känner mig fin i, uppklädd. Den ska ni få se - men inte förrän dess.
 
 
Mitt absoluta favoritplagg - mössa

Gäster med gester

Tiden med sällskap rusar förbi. När jag är ensam går timmarna bakåt ibland. Friheten av att inte vara den som måste känns underbar, även om jag imorse gick upp med de stora för att skicka iväg dem till skolan så var jag inte tvungen. Jag byter blöjor med ett leende och en sång när jag vet att jag kan strunta i det också. Alla sysslor känns okej när jag har vetskapen om att det går att lämna över stafettpinnen och stanna, se min lagkamrat kämpa vidare för vår gemensamma seger. Tillsammans vinner vi allt och kysser varandra överst på prispallen.
 
Ikväll ska vi ha gäster hemma. Vi har nästan aldrig gäster påriktigt, bara vänner som svänger förbi och äter middag - det är inte samma sak. De som glider över på väg till eller från jobbet. Kommer upp på en kaffe. Stannar på en bit mat som är lagad med kärlek men utan ambition. De räknas inte som gäster, de är familj.
Gäster däremot är inbjudna med förväntningar och förhållningsregler. Kärleken till maten som lagas förvandlas till prestation, jag sa inte ångest därefter men jag tänkte det. Klädsel ska tänkas ut, helst ska hela familjen matcha och det hembakade ska dofta ända ut i trapphuset. Den vanliga hemma-outfiten är inte att tänka på men ännu värre är det överklädda. Samma visa med smink, absolut ingen fest makeup men inte heller mitt osminkade yttre. Tanken på att sminka mig för att se osminkad ut är lite löjlig.
 
Att gästerna sen är min bästa väns föredetta och hans nya gravida tjej är ett annat ämne. Det är skräckblandad förtjusning över känslorna som kan komma att uppstå under kvällen. Att vi kommer ha trevligt är jag inte orolig för och tro inte nu att jag inte vill att de ska komma, tvärtom. Jag behöver övervinna mina rädslor genom att utsätta mig för dem och detta är ett perfekt tillfälle. Alldeles lagom läskigt.
 
 
Efterrätt - må den dofta i hela jävla hyreshuset!