Miljoner frågor om barnuppfostran

Det svider i mitt hjärta och vrider sig i min mage över rollen som mamma. Ibland finns det en känsla av välbehag, men bara ibland och det är mer sällan än man kan tro. Ibland finns inte med i någon kalender, inte heller "nåndag" även om just denna är, för mig, ständigt fullbokad. Jag menar inte nu bara svid och vrid inuti kroppen på grund av dåliga saker eller jobbiga dagar. Jag upplever det annars också. Lika ont gör det att lämna dem efter en bra vecka tillsammans som efter en sämre. Lika ansträngande är det att se dem växa upp i en värld av kärlek som av smärta. Hur jag än vrider och vänder på mina känslor blir jag av dessa utmattad. Vad är rätt och vad är fel? Min första tanke är att jag alltid och oavsett vill skydda mina fyra barn från allt ont, från all smärta och lidelse. Men hur skulle de då klara sig genom livet? Samtidigt som jag vill bespara dess små hjärtan från sprickor som bildar ärr vill jag ju att de ska få ett brett känsloregister och kunskap i vad som för dem upplevs som gott och ont.
 
Och var går gränsen?
 
Att vara förälder är svårt. Det bästa och som finns men också det svårast jag vet. Kanske beror det på att jag tar den rollen på lite för stort allvar, eller beror det på att för många andra inte gör det?
 
Det är många och stora frågor som snurrar i mitt huvud idag, som alltid de dagarna alla far och timmarna blir för långa för mig att hantera. Jag promenerar flera mil i hopp om att rensa ut oredan och fylla på med endast luft, oftast gör det susen men idag var luften oren och jag höll andan. Allt finns kvar nu när mörkret fallit och de små somnat, jag är ensam kvar med skiten. Jag saknar honom. Jag saknar mig själv utan huvudet, med endast hjärtat och två starka armar. Med vilja, passion och driv. Nu finns bara hjärnan på högvarv och trötthet kvar.

Längtan efter mitt hela liv

Nu börjar det verkligen kännas hur länge vi har varit ifrån varandra. När över en vecka har passerat har jag en tomrum i mitt hjärta och ett vakum i mitt huvud som gör mig störd. Jag vill slå armarna om mig själv, sittandes på golvet i skräddarställning och bara gunga fram och tillbaka. Jag gör det inte, helt galen är jag inte ännu, men det är de enda jag vill behöva ta mig för. Jag vill känna närhet, kärlek, passion. Istället kryper jag runt på golvet och leker katt med min tvååring. Hon matar mig med smulor som hon hittar och rider på min rygg. Vi jamar tillsammans och rätt vad det är skrattar jag inte ens åt våran lek utan är inne i rollen som katt så till den milda grad att jag önskar att jag vore en påriktigt. Äta ur en skål på golvet eller kanske jaga en råtta. Hoppa, springa och landa på fötterna vid varje högt fall.
 
Jag är då rakt ingen katt, varken i förra livet eller nästa. Jag snubblar och slår på ansiktet för jämnan. Jag har inga nio liv. Ibland undrar jag om jag ens har ett, som är mitt. Som handlar om mig och inte om alla andra. Kanske har jag många liv, mina käras, de som är viktigast för mig. Det jag själv lever räknas inte utan dessa andra liv. Inte komstigt att jag då känner mig splittrad när alla mina liv är utspridda. Jag töjs ut, går sönder.
Och längtar och längtar och längtar.

Spegel spegel

I spegeln imorse möttes jag av ett leende och glittrande ögon som lös av hopp och längtan. Det var en vacker syn i jämförelse med vad som brukar se tillbaka på mig. "Kan det ha gått över en natt ändå" tänkte jag, men bakom bebisen i min famn och under det täcke jag lindat om henne gömde sig det som spegelbilden inte visade just då. Jag lät det gömmas och startade dagen på bästa sätt. De stora barnen störtade in med dunder och brak och efter att ha pussat på och busat med ina småsyskon åt vi en lång och härlig frukost.
 
Med ett stängt fritids och tio pappa-dagar att ta ut i samband med förlossning är vi hemma allihop. Att det är just måndag spär på lyxkänslan ännu lite mer. Jag blir varm in i djupet av mitt hjärta att ha dem alla runt omkring mig, även om en direkt efter frukosten försvann till en kompis och den andres bästa vänner kom hit. Lite ärenden på olika håll delade även upp mig, min man och de små men ändå känner jag samhörigheten. Vi kanske inte är på varandra men vi är nära och vi kommer att sluta upp tillsammans innan dagen är slut. Det är mitt bästa.