Min värsta fiende

JAG VISSTE DET!
Jag vill bara skrika rakt ut, det var för bra för att vara sant. Att starta en vecka med kraft och energi, att tro sig ha funnit någon form av styrka. Så fel.
 
Jag förstod precis vad som orsakat min extra lilla livsglädje när det var dags för den att försvinna. Att jag inte kunde se det hela tiden förstår jag inte. Plötsligt var den borta. En snabb puss i hallen med skorna på och direkt efter åker han iväg i hissen. Han tittar inte på mig längre då Lola sliter hans blick till sig och vinkar glatt.
-"Hejåå hejåå" säger hon och fnissar och hans vackra ansikte försvinner de sju våningarna ner till bilen som väntar på honom utanför porten.
 
Min son var hemma från skolan idag då han hade feber igår och jag hade verkligen lyckats förtränga faktumet att det var hans pappas vecka och att han efter skoltid skulle åka med honom hem, varesig närvaro i skolan eller inte.
När de skickas iväg på morgonen känns det inte alls likadant, jag kan se deras slutdestination i huvudet. Jag kan fantisera om vad de gör och hur de mår. Jag kan visualisera deras dagar. När de är där har jag ingen bild, inget grepp.
 
Jag vill stänga in mig resten av veckan och inte träffa någon för att slippa säga hejdå igen. Det blir för många farväl. Min förbannelse i livet är att jag ständigt blir lämnad av de jag älskar. Varesig jag eller dem vill det. Så har det alltid varit och det verkar inte ljusare just nu än att det kommer att fortsätta på samma bana.
Kan man lära sig att tycka om ensamheten?
Den är min värsta fiende, den och kylan, och nu är dem på lag! Snacka om att jag ligger under.

En sköld av gott humör

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. När jag mår dåligt så mår jag så jävla dåligt men när jag mår bra så mår jag bättre än någon annan någonsin har gjort.
 
Jag har inte ens varit gravid särskilt länge och inte alls mått illa hela tiden men de senaste veckorna har varit förjävliga. När jag då imorse vaknar, utan att vilja kräkas ner kudden och behöver kasta mig in på toaletten det första jag gör, går förvåningen och lyckan hand i hand. Det kommer oftast ingen spya utan jag blir stående där fånigt länge i väntan. När jag lyckats fylla huvudet med styrka tar jag mig in i köket för att komma på något att äta som inte skulle studsa i svaljet och hoppa ut igen. Oftast kommer jag inte på något och oftast försöker jag ändå. Det brukar dröja till eftermiddagen innan det är möjligt att nästan njuta av något ätbart och då är jag så utsvulten och i behov av energi att jag äter så mycket att jag mår illa på grund av det.
 
Imorse kunde jag vrida mig av och an i sängen för att sedan avnjuta en fruktsallad toppad med naturell yoghurt. Till och med en kopp kaffe fick jag ner och varken illamående, magont eller huvudvärk har setts till sen dess.
 
Lyckan och maken tog mig till gymmet. Både armarna oh benen har smalnat av en aning på grund av min ofrivilliga diet som resulterat i bristen på hård träning. Magen däremot har inte fattat eller kopplat utan växt i sann julanda. Jag vet mycket väl att det kan bero på bebisen där inne då det är min femte graviditet. Men ett foster lika stort som en jordgubbe i en apelsin av någon deciliter vatten utgör ingen melon direkt.
Trots min spegelbild kände jag mig stark. Inte mycket kan slå ner mig när det goda humöret står som en sköld framför min kropp.
 
Nu ska jag fila mina naglar fina. Kom ihåg, en sak för utseendet varje dag ...