Balens drottning

Fem av sju, de två resterande kommer inte hinna komma utan verkar ha utgått från min order på något vis. Alla utom en är på väg tillbaka till företaget de kom ifrån men inte heller den jag behöll kan jag ha. Den är helt perfekt, vacker, osymetrisk, spännande, naken och elegant. Allt som jag inte är. Jag kan inte ha den, den är för liten över bysten precis som alla de andra men denna kunde jag inte släppa. En dag kommer jag att kunna ha den och jag hoppas att det inte dröjer allt för länge.
 
Jag säger det inom mig och ibland högt. För mindre än tre månader sedan fick jag en bebis, i måndags började jag träna, jag ammar och är hungrig dygnet runt och mitt sötsug har aldrig varit värre. Jag känner mig ensam och ledsen ofta och har alltid varit en person som äter eller låter bli baserat på känslor. Jag är så långt ifrån nöjd med min kropp, värre har det aldrig varit, ändå vet jag ju varför och ingen annan anledning är mer godtagbar. Men hur mycket jag än försöker så kan jag varken intala eller lura mig själv, jag är för smart och känner till mina knep för bra. Det är bara skitsnack i mina öron, jag hatar mig själv och inga ursäkter är tillåtna.
 
Jag har längtat efter att gå på bal sedan den där dagen i nian. Jag stod där i klänningen min mamma hade sytt åt mig, högst upp på den lilla trappan som symboliserade första plats. Balens drottning. Jag log men ville kräkas, även om jag visste att jag var populär i skolan ekade tanken i bakhuvudet på mig om att det kanske var ett skämt, ett hån. Sedan dess har jag velat gå på bal som fin. Det var sommaren som följde efter den avslutningen som jag utvecklade min ätstörning. Jag kunde kasta upp maten jag precis ätit bara av att titta mig själv i spegeln. Fanns ingen spegel i badrummet gick fingrarna lika bra. Jag kan se på de bilderna idag och tycka själv att jag förtjänade alla förstaplatser i världen, så söt. Precis som jag, tio år från nu säkert kommer att titta på bilderna som tas nu på lördag och inte förstå var ångesten inför denna dag kom ifrån.

Längtan efter mitt hela liv

Nu börjar det verkligen kännas hur länge vi har varit ifrån varandra. När över en vecka har passerat har jag en tomrum i mitt hjärta och ett vakum i mitt huvud som gör mig störd. Jag vill slå armarna om mig själv, sittandes på golvet i skräddarställning och bara gunga fram och tillbaka. Jag gör det inte, helt galen är jag inte ännu, men det är de enda jag vill behöva ta mig för. Jag vill känna närhet, kärlek, passion. Istället kryper jag runt på golvet och leker katt med min tvååring. Hon matar mig med smulor som hon hittar och rider på min rygg. Vi jamar tillsammans och rätt vad det är skrattar jag inte ens åt våran lek utan är inne i rollen som katt så till den milda grad att jag önskar att jag vore en påriktigt. Äta ur en skål på golvet eller kanske jaga en råtta. Hoppa, springa och landa på fötterna vid varje högt fall.
 
Jag är då rakt ingen katt, varken i förra livet eller nästa. Jag snubblar och slår på ansiktet för jämnan. Jag har inga nio liv. Ibland undrar jag om jag ens har ett, som är mitt. Som handlar om mig och inte om alla andra. Kanske har jag många liv, mina käras, de som är viktigast för mig. Det jag själv lever räknas inte utan dessa andra liv. Inte komstigt att jag då känner mig splittrad när alla mina liv är utspridda. Jag töjs ut, går sönder.
Och längtar och längtar och längtar.

En kärleksförklaring, typ.

Även om jag idag känner att det redan är torsdag kväll, endast en natt kvar, fredag imorgon och efter en dags aktiviteter kommer han hem igen. Även om jag känner så nu kan jag inte minnas känslan av att ha honom här, hans hand i min blir lika ny var gång. Det är bara så här kvällen innan som jag känner "redan-känslan", hela veckan som passerat har dagarna gått långsamt och senast igår infann sig paniken över att det var så långt kvar till jag fick träffa honom igen.
 
Jag vill ha honom här av så många anledningar. Trygghet, sällskap, hjälp, avlastning. Men främst är alltid anledningen att det är här han hör hemma, att jag inte känner mig hel utan honom. Även om jag skulle vara ensam, utan varken barn eller måsten, med en egen karriär och vänner omkring mig skulle jag vilja ha honom i närheten dygnets alla timmar. Han är min människa, vi hör ihop.
 
Dock skulle det vara betydligt enklare att leva som fru till en veckopendlande soldat och ensam mamma till fyra barn om man inte hade just dem, barnen. När jag handlat mat idag och svängde förbi ljugarbänkarna i entrén med Vira i vagnen hörde jag en äldre herre kommentera mig. Avsiktligt höjde han rösten åt mitt håll samtidigt som han lutade sig mot sin vän och påpekade att "det var värst vad mammorna är unga nuförtiden!". Det stämmer knappast att man som 27 åring är vidare ung förälder tycker jag. På hans tid fick kvinnorna sitt första barn betydligt tidigare vågar jag påstå. Att det sedan var mitt fjärde barn som låg i enkelvagnen kunde ju inte han veta. Och att min äldsta där hemma är 10. Hur som helst så tackade jag för komplimangen och lämnade honom men en förundrad blick.
 
Inför imorgon har jag storslagna planer. Lola´s ena, av två, bästa fröknar på miniSats ska sluta och vi ska krama henne länge och väl. Efter det ska jag hämta upp ett par hjul jag köpt på blocket och på det följer en heldag på söder. Min vän och hennes bebis möter upp oss och med tanke på vädret lär vi fördriva dagen i någon park med en glass i ena handen och varsin bebis under andra armen medan vi puttar Lola i en gunga med den tredje. När restaurangen öppnar där min syster arbetar ska vi ta oss dit, dricka alkoholfria drinkar och äta en bit mat. Det är planer jag generellt känner skulle passa in med ett barn, kanske av den äldre sorten, typ min nioåriga dotter. Denna gång blir det med de två små. Jag känner redan nu att jag tagit mig vatten över huvudet, en riktig ice bucket challenge...