Garanterad medalj

Sverige vidare i hockeyn och vi vidare i livet. Om den här lediga perioden var en match så var gårdagen ett riktigt stolpskott, medan idag skulle säkrat en OS medalj och tagit oss till final.

Jag fick klart ett riktigt segt skolarbete imorse när min man tog vår dotter till badhuset. Idag var det hennes tur att få plaska lite och min hud hade aldrig klarat klor en dag till. Det fick bli deras stund tillsammans hur avundsjuk jag än är. Det är viktigt för alla parter att få egentid på tumanhand men det svider för den som inte får vara med. Jag försöker se det som en vuxen men mitt hjärta säger emot. Jag vill alltid vara med. Med de stora också. Det är inget jag kan kräva men min hand kommer alltid längta att få hålla i deras, mina fotspår ser sig om efter att få ha deras bredvid och min röst kommer alltid att fråga och önska deras i svar.

När Lola sov så såg vi hockeyn med sällskap av både lunch, efterrätt och snacks i soffan. Vi leker och jag pluggar lite till.

När jag äntligen lyckas känna mig duktig lämnar vi hos ännu en barnvakt och går på bio. Vi håller i handen, vi pussas och vi kramas i rulltrappan sådär perfekt och ovant som det blir när jag står ett steg över honom och vi blir lila långa.

Jag är så full med kärlek och det är ännu bara fredag. Den känslan kommer ni kanske aldrig att få uppleva och alla andra dagar i veckan avundas jag er inte. Men idag, just idag är det en obeskrivlig känsla - att vi har två hela dagar kvar.

Bak och fram

Hur underbar sommaren än hade varit så började den lida mot sitt slut. Året var 2009 och jag var 22. Någon direkt semester hade väl inte någon av oss kunnat plocka ut men att matcha våra ledigheter så gott det gick hade dugit bra. Vi sponsrade bensinmackar och statens järnvägar med allt vi hade över för att bara kunna vara varandra nära. Ibland väntade vi i varandras lägenheter ända in på småtimmarna för den andra att komma hem. Vi var tillsammans nästan hela sommaren men vi visste båda två att värmen skulle ta slut och milen mellan oss förbli 50 om ingen av oss tog sitt pick och pack och bytte hemstad. Skulle det fortsätta fick det bli så.
 
Då mitt bagage bestod av två små barn med tillhörande dagisplats och pappa, en fullt möblerad lägenhet på 110kvm och en fast anställning blev valet ganska enkelt. Han bodde inneboende och fick plats med sina ägodelar i baksätet på farsans volvo. Vilken sida som är fram och vilken som är bak diskuterar vi fortfarande men vi bor här just nu och säkert ett bra tag framöver.
 
På hans födelsedag i slutet av den sommaren tog jag honom till restaurangen i toppen av Kaknästornet. Vi åt en trerättersmiddag, skålade och såg ut över vår nya, gemensamma hemstad. Ungefär ett halvår senare friade han till mig i samma torn.