Jag önskar jag kunde plåstra såren

Imorse fick jag ett meddelande jag inte ville ha. Ett meddelande ingen vill ha av någon. Jag kunde inte svara direkt för mina ögon fylldes av tårar och barnen fick trösta mig på bänken i omklädningsrummet till badhuset där vi befann oss för tillfället. De stora grät med mig för de mindes de med. Vi väntade också en bebis en gång som inte överlevde vår längtan utan stöttes ifrån oss innan vi ens fått se den.

Min vän väntade en lillasyster eller lillebror precis som jag gör nu. Vi skulle ha fått våra barn ungefär samtidigt, så som vi fick med våra ettåringar. Det kommer inte att hända.

Hon är en känslig person liksom jag men hon är även stark. Hon kommer förmodligen att sörja en lång stund och säkert inte kunna andas i lugn förrän hon är gravid igen. Men den dagen kommer att komma och den kommer att komma snart. Och när hon föder ett friskt, perfekt barn för andra gången kommer hon att tacka livets hårda skola för att det blev som det blev den här gången. Annars hade hon ju inte fått just det barnet som liksom det första var menat till henne.

Jag vet detta för att jag har ett sånt barn. Mitt plåster på såret -barn.



Mardrömmar och värdelösa egenskaper

Varannan timme hela natten har jag vaknat av mardrömmar. Blodiga, brutala och fyllda med skräck. Alla mina värsta tänkbara händelser har spelats upp likt kortfilmer på insidan av mina ögonlock, jag har vaknat med ett ryck och jag har gråtit mig till sömna igen. Och så har det börjat om igen. Efter att ha drömt att någon kommit in och snott Lola ur sin säng då jag sov var jag tvungen att hämta in henne till mig. Då var klockan runt 04 och det var svårt att somna om igen.
 
Vi har legat kvar länge och kramats under samma täcke nu på morgonen. Det är inte ofta hon vill det så jag passar på. Hon är ingen generellt mysig unge direkt. Sparsam med pussar och kramar, därför uppskattas dem desto mer.
 
Min man kommer hem idag. Sent inatt ioförsig men det räknas ändå som idag. Jag saknar honom som vanligt och längtar efter en helg med bara vår lilla familj. Jag ska öva på att bara spontant gå hemifrån lite då och då utan att få dåligt samvete. Förra helgen både grät och skrek jag på honom för att jag inte känner mig bekväm i att gå iväg ensam, inte alls för att det är hans fel utan för att jag inte förmår. Det är så lätt för honom, så självklart, som så mycket annat när man är trygg i sig själv och i sin omgivning. Jag är inte trygg någonstans, allra minst i mig själv.
Jag försöker tänka från allas ståndpunkt och ta hänsyn till alla synvinklar i familjen femhörning. Jag analyserar vad alla säger och kanske egentligen menar medan jag försöker lista ut vad de tänker.
 
Det är en både omöjlig och onödig förmåga som drabbar alla negtivt. Den ska bort, tillsammans med så många andra ...