Att vara gravid

Att vara gravid gör mig verkligen helt dum i huvudet. Inte för att jag i vanligt tillstånd är så smart men jag kan klara av att göra många saker samtidigt, komma ihåg och planera är min grej. Med många bollar i luften jonglerar jag som bäst, inte nu. Jag kan komma på mig själv med att sitta och stirra ut i ingenting och förlora mig i att tiden går. Jag kan våndas över saker jag behöver ta mig för så att de till slut blir så ansträngande att jag bryter ihop, när själva projektet i vanliga fall inte ens skulle räknas som ett projekt utan en bagatell man fixar lite snabbt i förbi farten.
 
Jag var på sjukhuset imorse med min remiss för blodprov. 5 minuters bussresa och lika länge i väntrummet innan det var min tur. Lola satt på en pall bredvid mig och tittade på ett tecknat avsnitt när sköterskan snabbt stack mig i armen och sen var det klart. Efteråt gick vi och fikade med kaffe och bulle. Att fasta fram till 09 var inte alls livsavgörande som jag trott igår och då gråtit över. Jag svimmande inte en enda av de tusen gånger jag föreställt mig och inte heller ramlade jag av bussen med vagnen och slog ut både tänder och förstånd. Jag behövde inte be någon om hjälp vid informationen utan en trevlig tant mötte mig och visade vart jag skulle gå. Jag tog mig långt utanför min gravid-bubblas bekvämlighetszon och när jag slås av det och känner stolthet över mig själv börjar jag såklart att gråta hejdlöst.

Djupa andetag och hyperventilation

Den där förbannade bägaren maxas vareviga dag och jag förstår inte hur det är möjligt. Fram till jag studerat klart idag och läste igenom det jag skrivit under två timmar kändes det som en lill-lördag av rang. Party mitt i veckan för att fira att dagen faktiskt varit över förväntan stod på schemat. Tills jag läser igenom de hittills två sidorna och konstaterar att det skulle ge mig ett bättre betyg att bara skicka in ett blankt papper.
 
Ett djupt andetag och en snabb dusch senare sitter jag på utvecklingssamtal med min son. Dessa är inte som de brukar vara. Varannan vecka livet verkar påverka honom mer än vad jag vill acceptera och det visar sig i studieresultaten. Tårarna tränger på. Två djupa, tre djupa, fyra...
 
Vi leker på golvet och läser böcker om vartannat i en enda röra. Äldsta dottern är hos sin bästis men snart får jag ett samtal från mamman. Jolene´s ögon har reagerat på deras katt precis som mina gör på pälsdjur. Extra känsligt blir det såklart nu i pollentider. Hon kommer hem och gråter med två pingisbollar instoppade under ögonlocken och med fransarna spretande rakt ut. Jag ser mig själv i hennes lilla ansikte när hon lider och, som så många gånger annars när hon mår dåligt, vet jag precis hur hon känner sig. Fem sex sju. Tårarna kommer ändå.
 
Jag googlar min klåda som aldrig vill ge med sig, konstaterar att jag haft den över ett halvår nu. Ja, ungefär lika länge som jag varit gravid. Ett plus ett blir två och jag finner något som kallas "gravidklåda". Detta är min femte graviditet, varför har jag inte hört om detta förrän nu? (Jag funderar starkt på att skriva en bok om det här med att vara gravid, en som inte är inbäddad i pastellfärger och med en gloria över.) Efter att ha läst på och pratat länge med min barnmorska förstår jag att jag måste kolla upp saken. Att detta görs på sjukhus med blodprov gör att mina lugna, djupa andetag övergår till hyperventilation.
 
En vanlig dag, det är allt jag begär!