Kärleksbrev

Jag spränger Maroon 5 och skriker med i "One more fucking love song I'll be sick..". Jag är så trött på kärlek och smärtan den innebär just nu. Att ha fått finna den sanna och levt med den, vant mig, tagit den förgiven och byggt upp en trygghet. Jag har den kvar, lika starkt som innan men fattas den ändå. Jag är trött på det som gör ont och jag skriker. Lola dansar gladeligen med för hon sjunger också högt och reflekterar inte över mina vrål. Imorgon är det alla hjärtans dag och han är längre bort än vanligt, han är även närmare inom mig än någonsin tidigare och en del av hans kropp och själ växer i min. Vårt barn.

När smärtan är som störst och albumet vandrat över i lugnare låtar börjar tårarna ta slut. Lola skuttar iväg och kommer triumferande tillbaka med posten hon hittar på golvet i hallen. I högen av räkningar finns ett brev till mig. Det är handskrivet och det är från honom.

Vår ständiga nedräkning har han denna gång lyckats omvända till någonting roligt och positivt. Ledtrådar till gömda presenter runt om i lägenheten, en för varje återstående dag tills vi ses. Jag börjar såklart gråta igen, både av saknad och sorg men framförallt av lyckan över att ha funnit min kärlek. Han må vara utlånad största tiden men han är alltid bara min och han känner mig som ingen annan skulle vilja göra, på riktigt.

Väck mig då

Han lagar mat och jag viker tvätt. Vårt lilla barn springer mellan rummen och hittar på lekar att visa upp för sina föräldrar. I magen ligger ännu en liten på tillväxt och sprattlar. Jag kan känna rörelser från den där inne nu.

Vi har fått mycket gjort i helgen. Både tillsammans och var och en för sig. Både praktiskt och lustfyllt, planerat och spontant. Tanken på att det ska ta slut redan dagen därpå är lika främmande varje gång. Verkligheten glöms så lätt men lurar ständigt runt hörnet. Och denna gång tittar den fram med besked, inte förrän nästnästa helg kommer han igen.

Jag vill somna inatt och vakna av solens strålar om veckor framåt. Under nästa ledighet ska vi åka utomlands. Vi har inte bestämt var än men för min del kvittar det, jag vill vara vara där nu. Fler veckor avklarade av graviditeten och grader som kan värma upp även det mest frusna hjärta. Strålar av lycka och beröring som varar längre än jag kan minnas den. Väck mig då.

Vi ska bli sex

Hösten hade knappt tagit fart och jag räknade på fingrarna. September, Oktober, November. Jag fortsatte matcha månaderna med antalet fingrar på mina händer, alla utom ett. När nio fingrar pekade uppåt var jag på den månad då bebisen skulle komma. Jag hade inte testat ännu men jag kände i hela kroppen att jag var gravid. En dag sen på det och jag var säker.

Att jag de kommande månaderna vid samma tid ska vara lika säker som då vet jag inte ännu. Att jag gång på gång ska chockas över besvikelsen och att min kropp ska, på ännu ett plan, bli min fiende i kampen om lycka. Jag vet ingenting och timmarna innan jag gör testet är alltid de bästa. I huvudet är jag med barn men i kroppen inte, det är dock det sämsta resultatet.

Då jag tror mig vara gravid tror jag mig även ha cravings. Just den gången är det bakelser som lockar. Gräddiga, söta och feta. Jag måste ha Napoleonbakelser, säger jag till min man som inte är sen på att haka på en onyttighet. De fastnar ju inte på honom utan blir till en magruta till, inte en rumpa till som på mig!
Jag gör testet först för att kunna fira sen. Vi äter inga bakelser den dagen, inte månaden efter heller eller följande efter den.

Däremot kommer dagen då tårtkartongen knuten med rött sidenband står mitt på köksbordet. De höga ljusen är tända och i våra finaste champagneglas bubblar det av alkoholfritt. Barnen vet redan och de som förstår har både gråten och skratten i halsen. De söker min blick lite för ofta och de ler av lyckan över att kunna hålla en hemlighet. Han har varit borta i tio dagar och de senaste sex har jag vetat om livet som växer i min mage.

Han ser frågande på mig och drar sakta i bandet som löser upp den stora rosetten. Meningen "Va gott med bakelser" får min äldsta dotter att titta mig i ögonen och ljuda med läpparna "Du sa ju att han skulle fatta". När mina tårar trillar gör polletten det också och snart rinner det för alla i familjens kinder, av lycka.

Lola påminner oss snart om att det faktiskt ska ätas upp också ...