Nu jävlar rann det över
Saknaden av min man som varit borta över en vecka. Allt jag vill men inte kan. Allt jag kan men inte får utlopp för. Livsvalen. Livslusten. Åldern.. och PMS såklart.
Är det här mitt första tecken på en trettioårskris eller en livskris i största allmänhet? Jag vet inte för jag vet ingenting och är en i behov av kontroll för att må bra är detta inget allmäntillstånd att föredra.
Jag vet vad jag vill ha men har ingen aning om hur jag tar mig dit. Drömmarnasland är lixom för stort och vägarna dit för smala. Eller, kanske inte för smala, för det hade jag fixat men de är inte gjorda för mig. Jag har typ rullskridskor som jag är skitsnabb i och så är det jävla kullersten, fattar ni?
Och så har barnen målat med tusch över hela kartan så jag ser ju fan inte vägarna längre.
Jag är trött också, sliten på grund av sömnbrist och x antal vakna tillfällen var natt. Hungrig på grund av trötthet, Fet på grund av hunger. Obekväm på grund av fet. Träningsvärk på grund av obekväm. Trött på grund av värk och så vidare i all oändlighet, för alltid och evigt amen.
Jag behöver lite space, lite rymd för mig själv. En rymd full av stjärnor och planeter och möjligheter, långt från verkligheten. Jag vill uppfylla något, mig själv kanske.