Trånga tårkanaler

Även om tårarna rinner ner för mina kinder oftast som alltid nu för tiden så skrattar jag emellan. Jag är deppig och nere och gräver i botten flera gången om dagen men säkert lika många svävar jag på moln och smeker en kind innan jag kysser den. Mina små är mina stora. De är fysiskt svagare än jag men de är många och lyckas lyfta upp mig helt ovetande om vad de gör. Att jag gråter då och då är de vana vid, det är inte ens alltid jag är ledsen när jag gråter. Som yngre skyllde jag på trånga tårkanaler för det kan rinna mest hela tiden, i tid och otid.
 
Idag har jag gråtit både av lycka och av sorg, av skratt och av smärta. Det varvas i varannan och jag orkar inte längre hålla tillbaka, det får komma när det kommer. Mina barn är vana nu och kan himla med ögonen åt mig eller krypa upp i mitt knä och stryka mig över håret. De vet att de gör som de vill och oavsett anledning till tårarna kan jag le med munnen och sudda bort deras oro. I vårt hem är vi oss själva, på gott och ont - mest gott!

Spya, träning och tårar

Han är nära nu men mitt vanliga "städar jag" har gått och gömt sig. Hon sitter väl och surar i det baklåsta förrådet. Tillsammans med toalettpappret jag lät bli att köpa då jag visste att det fanns hemma.

När jag kröp ner i sängen nyss så skrapades hela min rygg av grus från tre barns strumpor och byxor. Tårarna rinner när jag inser att jag inte kommer att kunna slappna av om jag inte byter lakan. Jag är känslig i vanliga fall, som gravid är det bortom denna värld. Jag känner mig stark på gymmet, men så fort jag trycker min hand mot dörrknappen och baxar ut vagnen försvinner styrkan. Den blåses bort av vinden utanför. Det lämnas i tyngderna på hyllorna, i svetten på mattorna och drunknar i bollhavet på minisats.

Jag kräks för en, tränar för två och gråter för en armé.

Köld, humör och julen

Minsta lilla motgång och jag gråter i hallen. Minsta lilla tröst och jag gråter ännu mer. Mitt internet är segt för att det snöar ute. Jag vill kasta datorjäveln in i väggen. Jag är hungrig hela tiden men inte sugen på något. Jag är trött men kan inte sova. Beror det på graviditeten med hormoner eller bara min ständiga sinnesförvirring vet jag inte, dock är det skönt att för mig själv kunna skylla på bebisen i magen.
 
Jag längtar efter att det ska börja synas, det brukar göra det ganska fort på mig även om magen aldrig blir så jätte stor. Jag längtar till julen. Eller rättare sagt ledigheten som den innebär för min man. Vi behöver tid tillsammans nu, det känns. Vi behöver tid att smälta, ladda och peppa. Vi behöver tid att samla kraft, i oss själva, som par och för familjen. Limmet börjar spricka i kanterna och hur hårt vi än håller är det svårt när vi hela tiden dras isär. När ledigheten kommer kan vi släppa helt, skrapa bort det gamla torra, lufta, lägga på nytt och pressa ihop så det håller ett tag till. Sen är det dags att göra om proceduren igen.
 
Det är snö ute nu. Jag kan inte med ord beskriva hur illa jag känner för den årstid vi befinner oss i. Det är lixom omöjligt för mig att få upp värmen. När hösten kommer byggs en kyla upp inom mig, ett mörker av ångest. Vintern svetsar fast kölden innanför mitt skinn och ingen värme i världen kan få mig att tina helt. Ett hett bad, en famn, kläder eller element kan värma tillfälligt men blodet rinner kallt i ådrorna. Det är endast luften och solens strålar som kan få mitt hjärta att pumpa ut värme och lycka i mina vener.
Nu ska jag kolla på en resa till sommaren ...