Stort och smått

En sån där dag som man bara vill ska vara över. Redan efter ett svimfärdigt träningspass imorse kände jag att den här dagen aldrig riktigt skulle återhämta sig. Ett starkt blodsockerfall följt av ett tappert försök att få energin tillbaka har resulterat i ett tomt kylskåp och ångest fortfarande ingen energi.

Som på beställning verkar min minsta känna av min svaghet och testar både sina och mina gränser om och om och om igen. Hon lyckas nå upp överallt och river ner. Hon får tag i min fasad och sliter den i marken. Jag brister och gråter. När jag lyckats samla mig genom att sysselsätta mig med sysslor slår tröttheten till och minsta motgång gör att jag börjar om med händerna för ansiktet.

De stora känner lyckligtvis också av läget och ibland undrar jag hur man orkar ha små barn utan stora!

Ta mig ut och tillbaka

Jag är rädd för att det inte räcker. Att det här livet inte riktigt duger åt mig. Jag vill så gärna och kommer inte ge upp än på länge men precis just nu känns det ganska uppgivet. Långa ledigheter i all ära men så länge vi har barn, vilket är väldigt länge till, är ledighet och semester vitt skiljda saker.

Jag saknar honom extremt idag. Jag kan inte se ett slut även om han kommer hem igen redan imorgon. Då börjar nästa nedräkning och stressen över att hinna umgås mesta möjliga tid och att alltid vara lycklig hänger över mig. Jag vill somna och vakna igen när solen skiner. När värmen kan få mina läppar att le och när gräsmattorna lockar mina bara fötter till skutt. Jag vill vara ute och andas, här inne kvävs jag snart.


Ta mig tillbaka till ditt knä

Jag önskar jag kunde plåstra såren

Imorse fick jag ett meddelande jag inte ville ha. Ett meddelande ingen vill ha av någon. Jag kunde inte svara direkt för mina ögon fylldes av tårar och barnen fick trösta mig på bänken i omklädningsrummet till badhuset där vi befann oss för tillfället. De stora grät med mig för de mindes de med. Vi väntade också en bebis en gång som inte överlevde vår längtan utan stöttes ifrån oss innan vi ens fått se den.

Min vän väntade en lillasyster eller lillebror precis som jag gör nu. Vi skulle ha fått våra barn ungefär samtidigt, så som vi fick med våra ettåringar. Det kommer inte att hända.

Hon är en känslig person liksom jag men hon är även stark. Hon kommer förmodligen att sörja en lång stund och säkert inte kunna andas i lugn förrän hon är gravid igen. Men den dagen kommer att komma och den kommer att komma snart. Och när hon föder ett friskt, perfekt barn för andra gången kommer hon att tacka livets hårda skola för att det blev som det blev den här gången. Annars hade hon ju inte fått just det barnet som liksom det första var menat till henne.

Jag vet detta för att jag har ett sånt barn. Mitt plåster på såret -barn.