Ska vi slå vad?

Fan va det är svårt att få rätt temperatur i badrummet när man badar. Jag vill ha riktigt hett vatten men hatar att bli svettig om huvudet. Det måste alltså vara kallt i rummet men jag vill helst stänga dörren om mig för att verkligen känna att jag är ifred. Och så är det de där med fötterna som alltid är så kalla att till och med ljummet vatten får dem att svida.

Nu ligger jag här i alla fall. Och om temperaturen är mitt största problem vill jag anse att den här kvällen varit hyfsat bra. Jag tog en dag utan studier idag och jag tror att jag gör detsamma imorgon. För även om denna dag varit fin vill jag inte att den ska vara den bästa jordgubben. Jag vill ha den imorgon när vi ska vara tillsammans, fira 50% av graviditeten och få veta könet på vårt nya, och definitivt sista, barn.
Det är plågeri att ha ultraljud på eftermiddagen!

Efteråt vill jag köpa ett babyplagg i rosa eller blått. Även om vår dotter har majoritet av blå kläder i sin garderob, och snudd på inget rosa, så är det en rolig grej att slå in det yttepyttiga i ett paket och låta de stora öppna för att få reda på könet. De har fått betänketid till imorgonbitti men sen gäller det att satsa. Finns det en anledning att tävla och slå vad gör vi det gärna.
Jag tror på en flicka trots att mina odds är ganska dåliga. Av tre möjliga har jag haft tre fel såhär långt.
Vill ni vara med och gissa?

Oavsett får ni en glassig puss!

Stort och smått

En sån där dag som man bara vill ska vara över. Redan efter ett svimfärdigt träningspass imorse kände jag att den här dagen aldrig riktigt skulle återhämta sig. Ett starkt blodsockerfall följt av ett tappert försök att få energin tillbaka har resulterat i ett tomt kylskåp och ångest fortfarande ingen energi.

Som på beställning verkar min minsta känna av min svaghet och testar både sina och mina gränser om och om och om igen. Hon lyckas nå upp överallt och river ner. Hon får tag i min fasad och sliter den i marken. Jag brister och gråter. När jag lyckats samla mig genom att sysselsätta mig med sysslor slår tröttheten till och minsta motgång gör att jag börjar om med händerna för ansiktet.

De stora känner lyckligtvis också av läget och ibland undrar jag hur man orkar ha små barn utan stora!

Ta mig ut och tillbaka

Jag är rädd för att det inte räcker. Att det här livet inte riktigt duger åt mig. Jag vill så gärna och kommer inte ge upp än på länge men precis just nu känns det ganska uppgivet. Långa ledigheter i all ära men så länge vi har barn, vilket är väldigt länge till, är ledighet och semester vitt skiljda saker.

Jag saknar honom extremt idag. Jag kan inte se ett slut även om han kommer hem igen redan imorgon. Då börjar nästa nedräkning och stressen över att hinna umgås mesta möjliga tid och att alltid vara lycklig hänger över mig. Jag vill somna och vakna igen när solen skiner. När värmen kan få mina läppar att le och när gräsmattorna lockar mina bara fötter till skutt. Jag vill vara ute och andas, här inne kvävs jag snart.


Ta mig tillbaka till ditt knä