Gravt melankolisk

Efter fem är jag själv kvar i parken med mitt barn. Gården med djuren stänger och till och med personalen går hem. De få personer som går på den lilla vägen igenom gungor och kanor har matkassar i händerna och nycklar i fickan som snart ska låsa upp en dörr där någon väntar innanför. Alla är hos sin familj utom jag och min yngsta dotter. Det är inte så men det känns så och då är jag mest ensam i världen, fast i en kropp som behindrar mig, fast med en ettåring som begränsar mig och fast i en familj som jag så omsorgsfullt valt och prioriterat för att sedan leva utan dem mestadels.
 
När min syster vrider sig hemma i sängen i magkramper hör jag på henne hur hon lider. Ändå önskar jag att byta med henne för att få någon som kommer till mig med blåbärssoppa och ömma smekningar. Jag vill gå i alla skor utom mina egna just nu och jag vill utföra allas sysslor utom de som tillhör mig. Jag vill inte plugga, inte laga mat, inte byta blöjor. Jag vill inte vänta på vårt fjärde barn, inte på min man och inte på de stora. Jag vill ha allt nu, på plats med en gång och lyckan i fickan - min att ta fram när helst jag känner för det.
 
Den finns runt mig, lyckan, men den tillhör inte mig. Jag ser den i andra och ibland kan jag då smittas av dess värme och bländas av dess ljus, men den är inte min.

Fredags känslor

Inga ord jag känner till kan beskriva den lättnad jag upplever över att det äntligen är fredag idag. Kärleken jag känner till inledningen på helgen har börjat bli nästintill sjuk. Stressen är dock också total inför denna helg. Om en vecka sitter jag här med en annan fredagskänsla, med största sannolikhet inte lika euforisk. Nästa fredag kommer han inte hem. Att det då är kärlekens dag bryr sig inte schemaläggaren inom försvaret inte om och egentligen inte jag heller.
 
Jag ogillar alla påtvingade dagar då det ska förväntas presenter och blommor och choklad.
"Ge mig en bra flaska vin istället", har jag alltid sagt. Men i år är även det överflödigt och onödigt. Vi kan fira den kärlek vi känner alla andra dagar. Jag säger det nu men ni kan ju gissa hur jag kommer att gnälla och gråta en vecka från nu. När jag inte får räkna ner i timmar och minuter utan i dagar och nätter.
 
Jag ska försöka mitt bästa att inte låta kommande period påverka denna helg tillsammans.

Håller emot

Lola somnade bra mycket tidigare idag än vanligt. Vi har haft den segaste och deppigaste eftermiddagen och kvällen sen vi kom hem från öppna förskolan (vilket gick hur bra som helst). Tillslut verkade vi tröttna på varandras irriterande sällskap båda två och hon ville lägga sig, jag sa inte emot då hon stått som fastkilad vid mina ben de senaste timmarna och bara gnällt om precis allt. Hon var trött och jag med. Trött på mig själv.
 
Nu ska jag försöka att inte äta upp allt som finns i kyl och skafferi samtidigt som jag gör mitt bästa för att låta bli att klia på mina, förbannat spruckna, händer. Detta följt av att inte falla för frestelsen att gråtandes ringa min man i ilska och be honom ställa sig på försvarets gamla längdskidor från andra världskriget och sparka sig hela vägen hem från Kiruna. Det är så mycket hela tiden som jag kämpar emot, jag önskar jag bara kunde släppa allt. Släppa ut alla känslor och viljor inom mig.
 
Det är väl det jag gör lite här kan jag tänka ... Jag är glad för den här platsen.
Jag är glad för er - oavsett om ni hatar eller älskar mig - ni finns här!
 
(P.s. jag har skickat in en önskan om en annan förskola till Lola)
 
 
100 dagar har nu gått.