Skäms och paniksaknar

Min nya craving är alkoholfri öl. Och lika mycket som jag måste ha det så måste jag inte ha någonting annat i hela världen. Jag mår illa av precis allt förutom den kalla flaskan mot mina läppar och det brusande drycken nedför min strupe som landar i en mättande känsla i magen. Jag drömmer om berusningen den skulle kunna ge mig och längtar efter den känslan i framtiden. Likadant längtar jag efter att kunna njuta av en portion mat, känna att den är välförtjänt efter ett hårt träningspass eller bara efter en lång dag med uträttade arbeten i skenet av ett levande ljus mittemot min man.
 
Jag saknar honom och vårt vardagliga liv så pass mycket att jag faktiskt tror att det börjar bli en luftslott jag byggt upp i mitt huvud. Jag minns nog inte längre hur det är att uppleva en vardag tillsammans med honom som mamma, pappa, barn. Vi är mer en röra av folk i olika åldrar med olika blods och kärleksband som kommer och går in och ut ur varandras liv. Jag vill bara hålla för ögonen på mig själv när jag tänker på vad mina barn får för uppfattning av hur ett familjeliv ska vara. Kanske kommer alla olika situationer lära dem att bli trygga i sig själva, kanske tvärtom. Jag kan bara hoppas just nu.
 
3 mil på cykel, med en 50 minuters paus på mitten för att skriva en tenta, har tagit ut sin rätt över min kropp. Jag känner puls i fötterna och mellan benen och sammandragningarna, när de kommer, är stenhårda och smärtsamma. Den lilla flickan som bor i min mage lever rövare och somnar inte alls av att vara vaggad. Liksom sin storasyster hade har hon rutinen att vara vaken jämt, något som jag oroade mig över förra gången men inte nu. Jag föreställde mig hur bebisen skulle vara lika aktiv som född men i Lola´s fall var det tvärtom. Så fort hon fick lite utrymme sträckte hon ut sina stolta centimeter och sov konstant den första tiden (de första månaderna till och med).
 
Jag skäms lite när jag erkänner att jag längtar mer till tiden tillsammans med min man som det kommer innebära att föda det nya barnet, än själva barnet i sig. Från att värkarna sätter igång, hans hand i min. Hans fulla uppmärksamhet när han stöttar mig genom smärtan och hans händer mot min hud när han försöker lindra med en massage. Dagarna på BB då vi ska se in i varandras ögon och känna stoltheten över det nya liv vi skapat tillsammans. Att få gråta ut alla hormoner och veta att han inte ska gå någonstans just då. Jag saknar honom så jävla mycket ibland att jag blir rädd för hur mycket man kan älska och behöva en annan människa. Precis som med barnen, alla jag har och med största sannolikhet även den jag snart ska få.

Prinsessa

Jag somnade igår som den prinsessa jag allt för sällan känner mig som, men som jag faktiskt kan vara. Vintern och våren har tagit på mina krafter och tärt på mitt självförtroende men dagar som igår får mig att finna hoppet en smula, jag kan vara ganska härlig och må rätt bra trots allt. Det finns där inom mig, även om det är djupt begravet under kyla, depression, gravidkilon och ett täcke av pollen.
 
Jag börjar även längta till ett flertal dagar som kommer framöver. Innan har jag mest sett dessa som milstolpar som ska bockas av i väntan på att gå i mål i mitt marathon. Nu kan jag känna glädje även i just den dagen, jag vill uppleva den och jag vill njuta där och då. Nästa vecka bjuder inte på några direkta höjdpunkter ännu, jag avslutar den nuvarande kursen, den som skulle vara min sista. Jag vill fira det men kommer på att jag i min iver och rädsla för att tiden går långsamt om man har lite att göra, la till en kurs till på fem veckor i direkt anslutning till denna. Så jag avslutar och påbörjar.
 
Veckan därpå börjar semestern närma sig på allvar och det är en kort vecka även för min man. Vi ska ha vår yngsta dotters första födelsedagskalas här i Stockholm. Då vi är på landet på västkusten på hennes riktiga födelsedag firar vi dubbelt, och ingen är mer värd två kalas än hon, min tvååring och blivande storasyster. Vi passar även på att skåla för det kommande barnet samma dag, något jag vill göra med mina vänner här innan vi isolerar oss på landet sista tiden innan hon kommer till oss.
 
Helgen efter det infinner sig dagen som jag bokade upp i oktober förra året, som min dotter pratat om varje dag sedan julafton och som hennes två bästa vänner också blev medbjudna till på sina födelsedagar nu i våras. Att just det datumet krockar med den enda inbjudna familjedagen på min mans arbete kan inte hjälpas, även om det bidragit till många stora tårar nedför mina kinder. Jag och tjejerna ska gå på One Direction´s konsert, det kommer bli till ett minne för livet hos oss alla.
 
Sedan åker vi. I nya bilen och med takboxen fullproppad av vagnar, kortbyxor, regnjackor och bb-väskan lämnar vi förorten till huvudstaden och beger oss till andra sidan Sverige för att fira midsommar. Och vi kommer inte komma hem igen förrän barnaskaran kan räknas till fyra och vi är två trötta, men lyckliga, nyblivna föräldrar.

Slutet gott, allting gott

Ett par dagar har passerat fyllda till bredden med så jävla mycket att jag knappt hunnit sitta ner. När jag kom hem igårkväll efter en heldag tillsammans med min sons klass, och innan dagen började 07.30 hunnit lämna lilla hos barnvakten och efter dagens slut vid middagstid hämtat upp igen, satt mina fötter som fastgjutna i skorna. Svullen, trött och hungrig men ändå glad in i själen, min man är hemma igen.
 
Även idag har vi maxat aktiviteterna, allt som jag inte hinner, orkar eller kan när han är iväg ska utföras de få dagar han är hemma - och det blir en del, det vill jag lova.
Men till skillnad från igår gick denna dag inte lika smärtfri. Klädvåndan börjar kapitulera nu när magen är så pass stor att inget längre passar. Det är för tajt, för kort, skaver eller trycker. Varje morgon är en kamp och idag likaså. Vi ska bara till parken så jag vill inte klä mig i fin kläder, det är dock det enda jag köpt ett par av på senaste och det enda som passar så visst vore det mest praktiskt ändå.
Jag hittar till slut ett linne som täcker magen, det framhäver dock valkarna på ryggen men med en mjukisväst till ser det okej ut. Familjen har gått i förväg för länge sen, jag vet att de gör så för att inte stressa mig men idag har det motsatt effekt. Humöret vänder med de varma vindarna och stunden i parken bli riktigt fin. Det är inte förrän vi kommer ner till centrum och listan med de ofantligt många ärendena ska bockas av som motgångarna blir fler än punkterna på pappret. Redan i första affären känner jag hur det börjar klia i ögonen, min allergi är tillbaka med buller och brak. Jag kan inte låta bli att gnugga och riva och hokus pokus ser jag ingenting. Det brinner i hela mitt ansikte och jag gömmer både svullnad och tårar bakom mina solglasögon där inne på H&M.
 
Till slut blir blickarna för många och jag får muta Lola med glass för att sätta sig i vagnen och gå ut med mig. Vi köper glass som hon glatt mumsar på och jag beslutar mig för att fortsätta avbockningen tillsammans med min man. I nästa affär tuggar Lola av botten på sin glass och det rinner plötsligt smällt gegga överallt. Jag försöker rädda både barn och vagn vilket resulterar i en stor chokladfläck mitt mellan brösten på det vita linne som jag bara några timmar tidigare applåderade över att ha hittat. Jag gråter igen, fortfarande bakom mina solglasögon.
 
Den varma mjukisvästen går knappt att knäppa över magen men jag lyckas tillslut och liknar nu en uppstoppad korv. Det är varmt och jag svettas. Jag känner mig vidrig på alla sätt men på något magiskt vis lyckas min man peppa mig till att få ett par saker till ur världen. I mataffären glömmer vi hälften av det vi tänkt och allt det viktiga. Jag nyser ett dussin gånger i minuten och var gång sprayar jag mig själv eller andra med snor. Det kommer lite kiss också. Lola vrider sig i vagnen och vill ha allt tills hon får det. Det är jobbigt att handla även som två den här gången och jag kan inte förstå hur jag klarar det själv varje gång annars.
 
Väl hemma igen känner jag mig räddad, tårar och ClearEyes lugnar ögonens svullnad och jag sätter mig på balkongen med ansiktet mot solen och blundar en lång stund. Min man lagar lunch och jag njuter av att han tar hand om mig. Det smakar ljuvligt, den tugga jag får i mig, den enda innan min hals och mina bihålor svullnar igen och jag knappt kan andas. Ännu en allergisk reaktion men denna ger sig inte lika lätt.
Jag bryter ihop om och om igen och det tar timmar innan jag kan äta något igen.
 
Vi avslutar ändå dagen på topp på något underligt sätt. Vi hann en sväng till IKEA och på en pisskvart hade vi inrett balkongen så som jag föreställt mig i mitt huvud i flera år. Jag fick även ett ryck och städade ur förrådet under tiden som tvättmaskinerna gick varma. Slutet gott och nu ska jag tigga till mig en massage...