Ser du stjärnan?

Även om det nu bara är jag och Lola hemma så dansar vänskapens andar runt här i rummen. Jag tycker mig se glitter i luften omkring mig och trots att hon sover nu så känner jag mig inte ensam. Idag har vi verkligen kunnat tanka våra kompiskonton, laddat dem med kärlek, skratt, skvaller och drömmar.
Jag känner en tacksamhet inom mig som jag knappt känner igen längre. Den är främmande men ändå så välbekant. Jag har haft den förrut men det var tyvärr länge sedan nu. Jag hoppas den stannar ett tag hos mig.
 
Som många andra vid den här tiden på lördagar tittar jag på Så Mycket Bättre. Jag gillar program som inte går ut på att någon ska röstas ut, åka hem eller snackas skit om. Kanske är allt fejkat, uppgjort och klippt osammanhängande men det struntar jag i. Det är musik, lite babbel och lagom många kisspauser. Och ingen behöver gråta i slutet för att den inte duger. Så tycker jag.
 
Vissa dagar tackar jag högre makter för att just den jävla dagen är över. Denna dag är ingen av dem, tvärtom. Ikväll beskådar jag stjärnorna på himlen och inser att de lyser upp någonstans, så som mina vänner och min familj gör för mig.

Om ...

Ensamheten tog över inatt och jag satte mig på sängkanten, doppade tårna i golvet och smög två rum bort för att hämta mitt minsta barn. Jag bar över henne till dubbelsängen och placerade hennes varma kropp tätt intill min. De stora barnen är hos sin pappa men hade de varit hemma hade jag valt ut ett mer stilla-sovande barn. Lola är en virvelvind, vaken som sovande. Aldrig stilla och aldrig tyst, precis som sin storasyster.
Det verkar vara ett drag som går i arv bland tjejerna i vår familj.
 
Att se en följande personlighet i det manliga könet är svårt, det är helt enkelt inte lika många killar. Då min man inte är min sons biologiska far kan han omöjligt ha ärvt något efter honom, men lika är dem ändå. Trygga, lugna och alldeles för jävla vettiga. Motsattsen till det kvinnliga könet alltså.
Undra vad nästa skulle bli? Om, bara om ...

Fängelse och tortyr

Jag känner mig varken helad, renad eller frälsad. Men jag känner att jag vill gå dit igen. Det var inte alls som jag föreställt mig och det är någonting positivt.

För att försöka få bättre tajming på ägglossningen i fortsättningen köpte jag ett graviditetstest idag. Jag hade hoppats att det skulle räcka med att ha det i badrumshyllan för att mensen skulle komma, så lättlurad är den tydligen inte. Jag klarade inte av att göra det idag. Vad det än skulle visa vill jag inte veta, inte idag.

Imorgon kommer mina bästa tjejer hit. Den klick av kvinnor som råkade jobba på samma ställe under en period. En period som jag fastnade i och jag kan nog tala för alla oss när jag säger att det jobbet aldrig kommer att bli detsamma utan oss där, tillsammans!
Med dem här under mitt tak kanske jag vågar ta ett minus, för ett plus finns bara i drömmarna. Ju fler timmar som passerar på övertid desto svårare blir det att inte fantisera, det får mig att bygga upp ett hopp. 

Jag har hört att folk på långa fängelsestraff dör när de förlorar hoppet, mitt vill jag ta dö på. Dock känns min kropp som ett fängelse just nu. Jag har ingen kontroll över den, den låser in mig och får mig torterad. Jag plågas på värsta sätt innan jag avslöjar sanningen, faller ihop och blöder..