Våra egna

Likt två superhjältar kommer de hem och räddar sin mor i nöd. De går ihop som de tre musketörerna och i sann "en för alla, alla för en" anda får de mig på fötter igen. Jag inte bara står stadigare när dem är här, jag står starkare. Som på nytränade ben pulserande av adrenalin reser jag mig och när deras viker sig orkar jag bära upp dem. Jag får ny kraft av att tvingas vara den starka, att behöva stötta.

Det är inte bara mig och min man vår frånvaro tär på. Barnen drabbas också. Denna gång hade det inte riktigt fastnat hos dem att han inte kommer till helgen och när det gick upp i deras tidsuppfattning hur länge det faktiskt kommer ta innan de ses igen brast det. Mitt i alla födelsedagskalas planer med kalenders framför oss såg de dagarna svart på vitt. Sida efter sida fick vi bläddra innan vi nådde fram till det datum då vi alla är samlade igen. Tårarna rann för samtliga kinder men jag fick bita ihop och trösta. Jag behöver tvingas till mitt vuxenskap ibland. Jag behöver påminnas om att jag är både äldst och störst och anses ta ansvar. 
Jag har varit mamma i snart tio år. Innan jag ens viste vad en förälder innebar var jag en själv. Det är så självklart att jag glömmer bort det ibland. Inte en dag kan jag minnas utan dem, de är en så stor del av mig att jag kan glömma bort att vi inte är samma.

Vanligare och svårare

Tankarna på missfall kan inte släppa min hjärna. Hennes besked ekar i mitt huvud och mitt hjärta fylls av sorg över att det måste hända.
Jag finner tröst i att hennes dotter är så liten att hon fortfarande skrattar. Att hon är som vanligt och då hon gråter är det för helt andra orsaker. När det hände mig grät vi alla fyra. Barnen var lika medvetna som jag på att de inte skulle få något syskon längre. De glömde bort sig ibland och klappade på min mage. De kom ofta på vad de just gjort när mina tårar mötte deras huvuden, då brast det för dem också. Både av skam och av sorg.
Mitt missfall ville inte komma ut av sig självt, det va en envis liten rackare därinne. Jag fick putta på med abortpiller, något som kändes fruktansvärt när en abort var det sista jag ville göra. Bara ordet fick mig att bryta ihop. Jag höll på att förblöda och hade min man inte varit duschat min kropp, påklädd i tre tröjor, med hett vatten hade jag nog dött där på badrumsgolvet. "Du bör ha någon hemma när du tar tabletterna" sa de. Bör? Det tog tre dagar innan jag kunde stå på benen igen. Det tog en evighet innan jag blev mig själv. 

Jag menar inte nu att mitt missfall var värre än hennes eller någon annans för den delen. Men jag vill att det ska uppmärksammas för när jag fick så kände jag mig så ensam. Som att det bara var min kropp som inte dög för ett barn att växa i. Det är vanligare än man tror, och svårare!

Ögon, hud och hjärta

Efter en lång ledighet borde det finnas någon form av halv-vardag. Innan den riktiga vardagen slår en i ansiktet skulle en mjukstart behövas. I vårt fall blir kontrasten så jävla stark. Från veckor med för mycket folk på för liten yta, stök, skrik och skratt till absolut tystnad och en renlighet som sticker i näsan. Jag ångrar redan att jag städade ikväll, nu är alla spår av dem borta.
 
Mina ögon svider av tårar och klor. Min hud kliar av bristen på fukt och beröring. Mitt hjärta värker av kärlek till så många och av ömhet till bara dig, Mikaela. www.nofilter.se