Lagom finns inte

Styrkekontot som var fullt imorse har sinat under dagen, likt sanden i ett timglas har den runnit ur mig. Nu återstår en liten gnutta grus på botten och jag hoppas kunna hålla ut till läggdags av Lola!

Själv har jag laddat för veckan med hyrfilmer och Turkisk yoghurt. Det och riskakor med ost och gurka är typ det enda jag är sugen på. Och glass såklart men det låter jag bli. Suget efter sötsaker mättas inte hos mig utan eskalerar och överträffar sig själv om det triggas med lite. Lagom finns inte i min värld när det gäller något.

Jag klickade mig runt på ett par olika hemsidor idag och köpte snudd på alla julklappar. Jag kan förstå stämningen det skänker att titta i skylltfönster, dricka varmchoklad med grädde ur en abnorm kopp på café eller strosa i armkrok under en ljusdekorerad stad till knastret av snö under skosulorna.
Jag förstår det och jag avundas de få som upplever city och julshopping på det viset. Jag vet av erfarenhet att jag inte är en av dem.
Jag är den som alltid väljer fel kö när jag ska betala. Den som omöjligt kan klä mig för både utomhus och inomhus bruk. Den som får ont i huvudet av belysningen i varuhusen och panikångest av att trängas. För att inte tala om hur det är med barn och barnvagn i butiker ...
www.internet-räddar-julen.nu

Hellre än bra

Lola sitter vid köksbordet och har redan påbörjat sin frukost. Jag brygger kaffe och dukar fram till mig. Hon skrattar mellan tuggorna sina, som hon med nävarna trycker in i den lilla munnen. I de högsta skratten öppnar hon munnen och slänger med huvudet, det ramlar ut bitar på golvet. Det är mig hon skrattar åt. Jag sjunger med i låtarna som spelas från datorn, ett nytt album som jag bara hört en gång förrut så sången är inte bara dålig, den är fel också. Dansstegen till är ungefär lika bra. Det är inte ofta jag sjunger, bara när jag är riktigt glad och bekväm med min omgivning.
 
Idag är det måndag och det är fan veckans bästa dag. Allt känns nytt och fräscht och även om det skulle vara det äldsta och sunkigaste måndagen på året så kommer mina stora barn hem igen idag. Jag hoppas de lämnat sitt störiga humör i en soppåse hos sin pappa och i sina ryggsäckar bara fått plats med kärlek och leenden.
Jag vill ha mina veckor med dem förevigt samtidigt som jag ständigt bara längtar efter helg - det är den där obefintliga balansen i mitt liv.