Listor och sug

Det kommer starkt, som så många gånger förut och med så mycket just nu. Suget. Listan kan göras lång över sådant som kopplar min hjärna med mitt hjärta och min längtan i panik. En öl, mina barns röster, en hand mot min mage, en kram, frukt i alla olika färger, min mans blick rakt in i min, en kopp nybryggt kaffe, ett bad, en öl till...
 
Just nu toppas listan av just listor. Saker som jag ska göra och uppnå sen. Att må bra här och nu har jag snudd på gett upp hoppet om. Får jag bara loss mina familjemedlemmar från diverse arbeten och skolor så vi kan packa vår nya fina bil full med alla väders kläder och åka till landet så kommer min värsta ångest att försvinna och i nuläget räcker det mer än nog.
 
Men sen, att älska mig själv i alla lägen är inte ens ett slutgiltigt mål men att vara på så god väg att det, som slutgiltigt mål, inte känns omöjligt - det är målet! Att känna mig lite jävla härlig. Att kunna se mig i spegeln utan att blunda inombords med ekande svordommar i hjärnan. Att somna utan att analysera dagen som gått, det kommer ju en ny imorgon. Att duga oavsett, prestation eller ej. Att fokusera på det fina hos mig så som jag endast kan se det hos andra i dagsläget.
 
Den andra listan är över Frankrikeresan vi ska göra nästa sommar och innan den börjar bockas av hoppas jag att ha hunnit en bra bit på den förra.

Fighter

Ingen träningsblogg lovade jag... så bra gick det med den saken!
Dock lovade jag att svara om ni frågade och det ordet ska jag hålla.
 
Jag är en beroende person. Skulle jag ens tänka tanken på droger skulle jag vara narkoman direkt. Skulle jag tända en cigg skulle jag röka hela paketet. Jag kan inte ta EN godis eller EN kaka. Jag njuter inte av ett litet glas vin utan tanken på att jag vill dricka upp hela flaskan. Jag pushar mig själv ibland och sätter mitt svaga psyke i duell mot min starka vilja men det är inte utan en ansträngning.
Samma sak med träning. Jag kan inte heller motionera 2-3 gånger i veckan, jag kör på varje dag.
Jag tränar för att jag mår bra av det, precis som alla andra beroendepersoner mår bra av sin drog, men jag valde en som gör mig gott. Jag får kickar av att bli starkare, orka längre och nå högre.
Jag tränar också för att det ger mig aptit, på livet och på mat. Nyttig mat.
Utan pulshöjare kryper sötsuget fram, det är då starkare än jag och knockar mig i första ronden. Det slår mig ur balans, både självkänsla och förtroende får sig en törn och misslyckandet dånar ut ur högtalaren när speakern förklarar mig besegrad. Då ligger jag där och min deckade hjärna drar slutsatsen att jag kanske inte borde äta alls.
Jag vill aldrig förlora för det är ett helvete att blåslagen ställa sig på vacklande ben och be om revansch.
Det var länge sen jag inte stod som segrare i min fight mot ätstörningarna - men det är en ständigt pågående match!
 
I vanlig ordning ljuger jag för mina barn. Uppmuntrar till hälsa och inre skönhet. Att alla är vackra när de ler.
Jag hoppas att jag, i takt med dem, kommer lära mig att älska mig själv alltid - oavsett!
Jag vill aldrig se mina barn i den ringen.
 
 
 

A. M. Andersson

Jag har en dröm om att bli författare, att skriva en bok och kunna leva på mina texter. När gymnasiet är avklarat kommer jag fortsätta med kurser i svenska och inom litteratur. Den här bloggen är mitt första steg på vägen och betyder så jävla mycket mer än ni kan tänka er. Ni börjar bli ett gäng som följer mig nu och jag antar att ni roas av mitt ordförråd, gottar er i att jag lämnar ut mig så mycket, ogillar eller avskyr mig. Ni har alla er egen anledning och vill ni dela med er av den vore jag tacksam, vill ni inte så skit i det men sluta absolut inte att läsa!
Sprid, dela, gilla, tipsa!

Nu ska jag sätta mig vid vårt lilla köksbord med utsikt över vattnet och skriva. Ikväll är det plugg men imorgon kan det vara min debutroman...